1 If I make use of the tongues of men and of angels, and have not love, I am like sounding brass, or a loud-tongued bell.

2 And if I have a prophet's power, and have knowledge of all secret things; and if I have all faith, by which mountains may be moved from their place, but have not love, I am nothing.

3 And if I give all my goods to the poor, and if I give my body to be burned, but have not love, it is of no profit to me.

4 Love is never tired of waiting; love is kind; love has no envy; love has no high opinion of itself, love has no pride;

5 Love's ways are ever fair, it takes no thought for itself; it is not quickly made angry, it takes no account of evil;

6 It takes no pleasure in wrongdoing, but has joy in what is true;

7 Love has the power of undergoing all things, having faith in all things, hoping all things.

8 Though the prophet's word may come to an end, tongues come to nothing, and knowledge have no more value, love has no end.

9 For our knowledge is only in part, and the prophet's word gives only a part of what is true:

10 But when that which is complete is come, then that which is in part will be no longer necessary.

11 When I was a child, I made use of a child's language, I had a child's feelings and a child's thoughts: now that I am a man, I have put away the things of a child.

12 For now we see things in a glass, darkly; but then face to face: now my knowledge is in part; then it will be complete, even as God's knowledge of me.

13 But now we still have faith, hope, love, these three; and the greatest of these is love.

1 Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.

2 Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.

3 Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.

4 Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.

5 Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.

6 Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.

7 Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

8 Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.

9 Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;

10 men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.

11 När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.

12 Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

13 Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.