1 Put up with me if I am a little foolish: but, truly, you do put up with me.
2 For I have a very great care for you: because you have been married by me to one husband, and it is my desire to give you completely holy to Christ.
3 But I have a fear, that in some way, as Eve was tricked by the deceit of the snake, your minds may be turned away from their simple and holy love for Christ.
4 For if anyone comes preaching another Jesus from the one whose preachers we are, or if you have got a different spirit, or a different sort of good news from those which came to you, how well you put up with these things.
5 For in my opinion, I am in no way less than the most important of the Apostles.
6 But though I am rough in my way of talking, I am not so in knowledge, as we have made clear to all by our acts among you.
7 Or did I do wrong in making myself low so that you might be lifted up, because I gave you the good news of God without reward?
8 I took money from other churches as payment for my work, so that I might be your servant;
9 And when I was present with you, and was in need, I let no man be responsible for me; for the brothers, when they came from Macedonia, gave me whatever was needed; and in everything I kept myself from being a trouble to you, and I will go on doing so.
10 As the true word of Christ is in me, I will let no man take from me this my cause of pride in the country of Achaia.
11 Why? because I have no love for you? let God be judge.
12 But what I do, that I will go on doing, so that I may give no chance to those who are looking for one; so that, in the cause of their pride, they may be seen to be the same as we are.
13 For such men are false Apostles, workers of deceit, making themselves seem like Apostles of Christ.
14 And it is no wonder; for even Satan himself is able to take the form of an angel of light.
15 So it is no great thing if his servants make themselves seem to be servants of righteousness; whose end will be the reward of their works.
16 I say again, Let me not seem foolish to anyone; but if I do, put up with me as such, so that I may take a little glory to myself.
17 What I am now saying is not by the order of the Lord, but as a foolish person, taking credit to myself, as it seems.
18 Seeing that there are those who take credit to themselves after the flesh, I will do the same.
19 For you put up with the foolish gladly, being wise yourselves.
20 You put up with a man if he makes servants of you, if he makes profit out of you, if he makes you prisoners, if he puts himself in a high place, if he gives you blows on the face.
21 I say this by way of shaming ourselves, as if we had been feeble. But if anyone puts himself forward (I am talking like a foolish person), I will do the same.
22 Are they Hebrews? so am I. Are they of Israel? so am I. Are they the seed of Abraham? so am I.
23 Are they servants of Christ? (I am talking foolishly) I am more so; I have had more experience of hard work, of prisons, of blows more than measure, of death.
24 Five times the Jews gave me forty blows but one.
25 Three times I was whipped with rods, once I was stoned, three times the ship I was in came to destruction at sea, a night and a day I have been in the water;
26 In frequent travels, in dangers on rivers, in dangers from outlaws, in dangers from my countrymen, in dangers from the Gentiles, in dangers in the town, in dangers in the waste land, in dangers at sea, in dangers among false brothers;
27 In hard work and weariness, in frequent watchings, going without food and drink, cold and in need of clothing.
28 In addition to all the other things, there is that which comes on me every day, the care of all the churches.
29 Who is feeble and I am not feeble? who is in danger of falling, and I am not angry?
30 If I have to take credit to myself, I will do so in the things in which I am feeble.
31 The God and Father of our Lord Jesus Christ, to whom be praise for ever, is witness that the things which I say are true.
32 In Damascus, the ruler under Aretas the king kept watch over the town of the people of Damascus, in order to take me:
33 And being let down in a basket from the wall through a window, I got free from his hands.
1 Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu talar något litet efter dårars sätt. Dock, I haven helt visst fördrag med mig.
2 Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru.
3 Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.
4 Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl.
5 Jag menar nu att jag icke i något stycke står tillbaka för dessa så övermåttan höga »apostlar».
6 Om jag än är oförfaren i talkonsten, så är jag det likväl icke i fråga om kunskap. Tvärtom, vi hava på allt sätt, i alla stycken, lagt vår kunskap i dagen inför eder.
7 Eller var det väl en synd jag begick, när jag för intet förkunnade Guds evangelium för eder och sålunda ödmjukade mig, på det att I skullen bliva upphöjda?
8 Andra församlingar plundrade jag, i det jag, för att kunna tjäna eder, tog lön av dem.
9 Och när jag under min vistelse hos eder led brist, låg jag ändå ingen till last; ty den brist jag led avhjälptes av bröderna, när de kommo från Macedonien. Ja, på allt sätt aktade jag mig för att vara eder till tunga, och allt framgent skall jag akta mig därför.
10 Så visst som Kristi sannfärdighet är i mig, den berömmelsen skall icke få tagas ifrån mig i Akajas bygder.
11 Varför? Månne därför att jag icke älskar eder? Gud vet att jag så gör.
12 Och vad jag nu gör, det skall jag ock framgent göra, för att de som trakta efter tillfälle att bliva likställda med oss i fråga om berömmelse skola genom mig berövas tillfället därtill.
13 Ty de männen äro falska apostlar, oredliga arbetare, som förskapa sig till Kristi apostlar.
14 Och detta är icke att undra på. Satan själv förskapar sig ju till en ljusets ängel.
15 Det är då icke något märkligt, om jämväl hans tjänare så förskapa sig, att de likna rättfärdighetens tjänare. Men deras ände skall svara emot deras gärningar.
16 Åter säger jag: Ingen må mena att jag är en dåre; men om jag vore det, så mån I ändå hålla till godo med mig -- låt vara såsom med en dåre -- så att ock jag får berömma mig något litet.
17 Vad jag talar, då jag nu med sådan tillförsikt berömmer mig, det talar jag icke efter Herrens sinne, utan efter dårars sätt.
18 Då så många berömma sig på köttsligt vis, vill ock jag berömma mig;
19 I haven ju gärna fördrag med dårar, I som själva ären så kloka.
20 I fördragen ju, om man trälbinder eder, om man utsuger eder, om man fångar eder, om man förhäver sig över eder, om man slår eder i ansiktet.
21 Till vår skam måste jag tillstå att vi för vår del hava »varit för svaga» till sådant. Men eljest, vadhelst andra kunna göra sig stora med, det kan också jag göra mig stor med -- om jag nu får tala efter dårars sätt.
22 Äro de hebréer, så är jag det ock. Äro de israeliter, så är jag det ock. Äro de Abrahams säd, så är jag det ock.
23 Äro de Kristi tjänare, så är jag det ännu mer -- om jag nu får tala såsom vore jag en dåre. Jag har haft mer arbete, oftare varit i fängelse, fått hugg och slag till överflöd, varit i dödsnöd många gånger.
24 Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio slag, på ett när.
25 Tre gånger har jag blivit piskad med spön, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit omkring på djupa havet.
26 Jag har ofta måst vara ute på resor; jag har utstått faror på floder, faror bland rövare, faror genom landsmän, faror genom hedningar, faror i städer, faror i öknar, faror på havet, faror bland falska bröder --
27 allt under arbete och möda, under mångfaldiga vakor, under hunger och törst, under svält titt och ofta, under köld och nakenhet.
28 Och till allt annat kommer det, att jag var dag är överlupen, då jag måste hava omsorg om alla församlingarna.
29 Vem är svag, utan att också jag bliver svag? Vem kommer på fall, utan att jag bliver upptänd? --
30 Om jag nu måste berömma mig, så vill jag berömma mig av min svaghet.
31 Herren Jesu Gud och Fader, han som är högtlovad i evighet, vet att jag icke ljuger.
32 I Damaskus lät konung Aretas' ståthållare sätta ut vakt vid damaskenernas stad för att gripa mig;
33 och jag måste i en korg släppas ned genom en öppning på muren och kom så undan hans händer.