1 And God kept Noah in mind, and all the living things and the cattle which were with him in the ark: and God sent a wind over the earth, and the waters went down.

2 And the fountains of the deep and the windows of heaven were shut, and the rain from heaven was stopped.

3 And the waters went slowly back from the earth, and at the end of a hundred and fifty days the waters were lower.

4 And on the seventeenth day of the seventh month the ark came to rest on the mountains of Ararat.

5 And still the waters went on falling, till on the first day of the tenth month the tops of the mountains were seen.

6 Then, after forty days, through the open window of the ark which he had made,

7 Noah sent out a raven, which went this way and that till the waters were gone from the earth.

8 And he sent out a dove, to see if the waters had gone from the face of the earth;

9 But the dove saw no resting-place for her foot, and came back to the ark, for the waters were still over all the earth; and he put out his hand, and took her into the ark.

10 And after waiting another seven days, he sent the dove out again;

11 And the dove came back at evening, and in her mouth was an olive-leaf broken off: so Noah was certain that the waters had gone down on the earth.

12 And after seven days more, he sent the dove out again, but she did not come back to him.

13 And in the six hundred and first year, on the first day of the first month, the waters were dry on the earth: and Noah took the cover off the ark and saw that the face of the earth was dry.

14 And on the twenty-seventh day of the second month the earth was dry.

15 And God said to Noah,

16 Go out of the ark, you and your wife and your sons and your sons' wives.

17 Take out with you every living thing which is with you, birds and cattle and everything which goes on the earth, so that they may have offspring and be fertile and be increased on the earth.

18 And Noah went out with his sons and his wife and his sons' wives;

19 And every beast and bird and every living thing of every sort which goes on the earth, went out of the ark.

20 And Noah made an altar to the Lord, and from every clean beast and bird he made burned offerings on the altar.

21 And when the sweet smell came up to the Lord, he said in his heart, I will not again put a curse on the earth because of man, for the thoughts of man's heart are evil from his earliest days; never again will I send destruction on all living things as I have done.

22 While the earth goes on, seed time and the getting in of the grain, cold and heat, summer and winter, day and night, will not come to an end.

1 Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;

2 och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet från himmelen upphörde.

3 Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra femtio dagar begynte vattnet avtaga.

4 Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade arken på Ararats berg.

5 Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.

6 Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort på arken,

7 och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess vattnet hade torkat bort ifrån jorden.

8 Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade sjunkit undan från marken.

9 Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.

10 Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än en gång flyga ut ur arken.

11 Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden.

12 Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.

13 I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.

14 Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden alldeles torr.

15 Då talade Gud till Noa och sade:

16 »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners hustrur.

17 Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»

18 Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur.

19 Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina släkten.

20 Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.

21 När HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt levande, såsom jag nu har gjort.

22 Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»