1 For this reason let us go on from the first things about Christ to full growth; not building again that on which it is based, that is, the turning of the heart from dead works, and faith in God,

2 The teaching of baptisms, and of the putting on of hands, and of the future life of the dead, and of the judging on the last day.

3 Now we will do this, if God lets us.

4 As for those who at one time saw the light, tasting the good things from heaven, and having their part in the Holy Spirit,

5 With knowledge of the good word of God, and of the powers of the coming time,

6 And then let themselves be turned away, it is not possible for their hearts to be made new a second time; because they themselves put the Son of God on the cross again, openly shaming him.

7 For a land, drinking in the frequent rain and producing good plants for those for whom it is worked, has a blessing from God:

8 But if it sends up thorns and evil plants, it is of no use and is ready to be cursed; its only end is to be burned.

9 But, my loved ones, though we say this, we are certain that you have better things in you, things which go with salvation;

10 For God is true, and will not put away from him the memory of your work and of your love for his name, in the help which you gave and still give to the saints.

11 And it is our desire that you may all keep the same high purpose in certain hope to the end:

12 So that you may not be slow in heart, but may take as your example those to whom God has given their heritage, because of their faith and their long waiting.

13 For when God made his oath to Abraham, because there was no greater oath, he made it by himself,

14 Saying, Be certain that I will give you my blessing, and make your numbers very great.

15 And so, when he had been waiting calmly for a long time, God's word to him was put into effect.

16 For men at all times make their oaths by what is greater; and any argument is ended by the decision of the oath.

17 So that when it was God's desire to make it specially clear to those who by his word were to have the heritage, that his purpose was fixed, he made it more certain with an oath;

18 So that we, who have gone in flight from danger to the hope which has been put before us, may have a strong comfort in two unchanging things, in which it is not possible for God to be false;

19 And this hope is like a strong band for our souls, fixed and certain, and going in to that which is inside the veil;

20 Where Jesus has gone before us, as a high priest for ever after the order of Melchizedek.

1 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,

2 med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom.

3 Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.

4 Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,

5 och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter,

6 men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.

7 Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.

8 Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.

9 Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.

10 Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.

11 Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,

12 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.

13 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --

14 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»

15 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.

16 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.

17 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.

18 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.

19 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,

20 dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss, i det han blev en överstepräst »efter Melkisedeks sätt, till evig tid».