1 My soul is tired of life; I will let my sad thoughts go free in words; my soul will make a bitter outcry.

2 I will say to God, Do not put me down as a sinner; make clear to me what you have against me.

3 What profit is it to you to be cruel, to give up the work of your hands, looking kindly on the design of evil-doers?

4 Have you eyes of flesh, or do you see as man sees?

5 Are your days as the days of man, or your years like his,

6 That you take note of my sin, searching after my wrongdoing,

7 Though you see that I am not an evil-doer; and there is no one who is able to take a man out of your hands?

8 Your hands made me, and I was formed by you, but then, changing your purpose, you gave me up to destruction.

9 O keep in mind that you made me out of earth; and will you send me back again to dust?

10 Was I not drained out like milk, becoming hard like cheese?

11 By you I was clothed with skin and flesh, and joined together with bones and muscles.

12 You have been kind to me, and your grace has been with me, and your care has kept my spirit safe.

13 But you kept these things in the secret of your heart; I am certain this was in your thoughts:

14 That, if I did wrong, you would take note of it, and would not make me clear from sin:

15 That, if I was an evil-doer, the curse would come on me; and if I was upright, my head would not be lifted up, being full of shame and overcome with trouble.

16 And that if there was cause for pride, you would go after me like a lion; and again put out your wonders against me:

17 That you would send new witnesses against me, increasing your wrath against me, and letting loose new armies on me.

18 Why then did you make me come out of my mother's body? It would have been better for me to have taken my last breath, and for no eye to have seen me,

19 And for me to have been as if I had not been; to have been taken from my mother's body straight to my last resting-place.

20 Are not the days of my life small in number? Let your eyes be turned away from me, so that I may have a little pleasure,

21 Before I go to the place from which I will not come back, to the land where all is dark and black,

22 A land of thick dark, without order, where the very light is dark.

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.