1 As for man, the son of woman, his days are short and full of trouble.

2 He comes out like a flower, and is cut down: he goes in flight like a shade, and is never seen again.

3 Is it on such a one as this that your eyes are fixed, with the purpose of judging him?

4 If only a clean thing might come out of an unclean! But it is not possible.

5 If his days are ordered, and you have knowledge of the number of his months, having given him a fixed limit past which he may not go;

6 Let your eyes be turned away from him, and take your hand from him, so that he may have pleasure at the end of his day, like a servant working for payment.

7 For there is hope of a tree; if it is cut down, it will come to life again, and its branches will not come to an end.

8 Though its root may be old in the earth, and its cut-off end may be dead in the dust;

9 Still, at the smell of water, it will make buds, and put out branches like a young plant.

10 But man comes to his death and is gone: he gives up his spirit, and where is he?

11 The waters go from a pool, and a river becomes waste and dry;

12 So man goes down to his last resting-place and comes not again: till the heavens come to an end, they will not be awake or come out of their sleep.

13 If only you would keep me safe in the underworld, putting me in a secret place till your wrath is past, giving me a fixed time when I might come to your memory again!

14 If death takes a man, will he come to life again? All the days of my trouble I would be waiting, till the time came for me to be free.

15 At the sound of your voice I would give an answer, and you would have a desire for the work of your hands.

16 For now my steps are numbered by you, and my sin is not overlooked.

17 My wrongdoing is corded up in a bag, and my sin is shut up safe.

18 But truly a mountain falling comes to dust, and a rock is moved from its place;

19 The stones are crushed small by the force of the waters; the dust of the earth is washed away by their overflowing: and so you put an end to the hope of man.

20 You overcome him for ever, and he is gone; his face is changed in death, and you send him away.

21 His sons come to honour, and he has no knowledge of it; they are made low, but he is not conscious of it.

22 Only his flesh still has pain, and his soul is sad.

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.