1 And Job again took up the word and said,

2 By the life of God, who has taken away my right; and of the Ruler of all, who has made my soul bitter;

3 (For all my breath is still in me, and the spirit of God is my life;)

4 Truly, there is no deceit in my lips, and my tongue does not say what is false.

5 Let it be far from me! I will certainly not say that you are right! I will come to death before I give up my righteousness.

6 I will keep it safe, and will not let it go: my heart has nothing to say against any part of my life.

7 Let my hater be like the evil man, and let him who comes against me be as the sinner.

8 For what is the hope of the sinner when he is cut off, when God takes back his soul?

9 Will his cry come to the ears of God when he is in trouble?

10 Will he take delight in the Ruler of all, and make his prayer to God at all times?

11 I will give you teaching about the hand of God; I will not keep secret from you what is in the mind of the Ruler of all.

12 Truly, you have all seen it yourselves; why then have you become completely foolish?

13 This is the punishment of the evil-doer from God, and the heritage given to the cruel by the Ruler of all.

14 If his children are increased, it is for the sword; and his offspring have not enough bread.

15 When those of his house who are still living come to their end by disease, they are not put into the earth, and their widows are not weeping for them.

16 Though he may get silver together like dust, and make ready great stores of clothing;

17 He may get them ready, but the upright will put them on, and he who is free from sin will take the silver for a heritage.

18 His house has no more strength than a spider's thread, or a watchman's tent.

19 He goes to rest full of wealth, but does so for the last time: on opening his eyes, he sees it there no longer.

20 Fears overtake him like rushing waters; in the night the storm-wind takes him away.

21 The east wind takes him up and he is gone; he is forced violently out of his place.

22 God sends his arrows against him without mercy; he goes in flight before his hand.

23 Men make signs of joy because of him, driving him from his place with sounds of hissing.

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:

3 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,

4 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.

5 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.

6 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

7 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.

8 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?

9 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?

10 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?

11 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.

12 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

13 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

14 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.

15 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

16 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,

17 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

18 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.

19 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

20 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.

21 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.

22 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.

23 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.