1 And Job again took up the word and said,

2 If only I might again be as I was in the months which are past, in the days when God was watching over me!

3 When his light was shining over my head, and when I went through the dark by his light.

4 As I was in my flowering years, when my tent was covered by the hand of God;

5 While the Ruler of all was still with me, and my children were round me;

6 When my steps were washed with milk, and rivers of oil were flowing out of the rock for me.

7 When I went out of my door to go up to the town, and took my seat in the public place,

8 The young men saw me, and went away, and the old men got up from their seats;

9 The rulers kept quiet, and put their hands on their mouths;

10 The chiefs kept back their words, and their tongues were joined to the roofs of their mouths.

11 For when it came to their ears, men said that I was truly happy; and when their eyes saw, they gave witness to me;

12 For I was a saviour to the poor when he was crying for help, to the child with no father, and to him who had no supporter.

13 The blessing of him who was near to destruction came on me, and I put a song of joy into the widow's heart.

14 I put on righteousness as my clothing, and was full of it; right decisions were to me a robe and a head-dress.

15 I was eyes to the blind, and feet to him who had no power of walking.

16 I was a father to the poor, searching out the cause of him who was strange to me.

17 By me the great teeth of the evil-doer were broken, and I made him give up what he had violently taken away.

18 Then I said, I will come to my end with my children round me, my days will be as the sand in number;

19 My root will be open to the waters, and the night mist will be on my branches,

20 My glory will be ever new, and my bow will be readily bent in my hand.

21 Men gave ear to me, waiting and keeping quiet for my suggestions.

22 After I had said what was in my mind, they were quiet and let my words go deep into their hearts;

23 They were waiting for me as for the rain, opening their mouths wide as for the spring rains.

24 I was laughing at them when they had no hope, and the light of my face was never clouded by their fear.

25 I took my place as a chief, guiding them on their way, and I was as a king among his army. ...

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.