1 Then, opening his mouth, and cursing the day of his birth,
2 Job made answer and said,
3 Let destruction take the day of my birth, and the night on which it was said, A man child has come into the world.
4 That day--let it be dark; let not God take note of it from on high, and let not the light be shining on it;
5 Let the dark and the black night take it for themselves; let it be covered with a cloud; let the dark shades of day send fear on it.
6 That night--let the thick dark take it; let it not have joy among the days of the year; let it not come into the number of the months.
7 As for that night, let it have no fruit; let no voice of joy be sounded in it;
8 Let it be cursed by those who put a curse on the day; who are ready to make Leviathan awake.
9 Let its morning stars be dark; let it be looking for light, but may it not have any; let it not see the eyes of the dawn.
10 Because it did not keep the doors of my mother's body shut, so that trouble might be veiled from my eyes.
11 Why did death not take me when I came out of my mother's body, why did I not, when I came out, give up my last breath?
12 Why did the knees take me, or why the breasts that they might give me milk?
13 For then I might have gone to my rest in quiet, and in sleep have been in peace,
14 With kings and the wise ones of the earth, who put up great houses for themselves;
15 Or with rulers who had gold, and whose houses were full of silver;
16 Or as a child dead at birth I might never have come into existence; like young children who have not seen the light.
17 There the passions of the evil are over, and those whose strength has come to an end have rest.
18 There the prisoners are at peace together; the voice of the overseer comes not again to their ears.
19 The small and the great are there, and the servant is free from his master.
20 Why does he give light to him who is in trouble, and life to the bitter in soul;
21 To those whose desire is for death, but it comes not; who are searching for it more than for secret wealth;
22 Who are glad with great joy, and full of delight when they come to their last resting-place;
23 To a man whose way is veiled, and who is shut in by God?
24 In place of my food I have grief, and cries of sorrow come from me like water.
25 For I have a fear and it comes on me, and my heart is greatly troubled.
26 I have no peace, no quiet, and no rest; nothing but pain comes on me.
1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 Job tog till orda och sade:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.