1 And Elihu went on to say,

2 Give me a little more time, and I will make it clear to you; for I have still something to say for God.

3 I will get my knowledge from far, and I will give righteousness to my Maker.

4 For truly my words are not false; one who has all knowledge is talking with you.

5 Truly, God gives up the hard-hearted, and will not give life to the sinner.

6 His eyes are ever on the upright, and he gives to the crushed their right;

7 Lifting them up to the seat of kings, and making them safe for ever.

8 And if they have been prisoned in chains, and taken in cords of trouble,

9 Then he makes clear to them what they have done, even their evil works in which they have taken pride.

10 Their ear is open to his teaching, and he gives them orders so that their hearts may be turned from evil.

11 If they give ear to his voice, and do his word, then he gives them long life, and years full of pleasure.

12 But if not, they come to their end, and give up their breath without knowledge.

13 Those who have no fear of God keep wrath stored up in their hearts; they give no cry for help when they are made prisoners.

14 They come to their end while they are still young, their life is short like that of those who are used for sex purposes in the worship of their gods.

15 He makes the wrong done to the poor the way of their salvation, opening their ears by their trouble.

16 ...

17 ...

18 ...

19 ...

20 ...

21 Take care not to be turned to sin, for you have taken evil for your part in place of sorrow.

22 Truly God is lifted up in strength; who is a ruler like him?

23 Who ever gave orders to him, or said to him, You have done wrong?

24 See that you give praise to his work, about which men make songs.

25 All people are looking on it; man sees it from far.

26 Truly, God is great, greater than all our knowledge; the number of his years may not be searched out.

27 For he takes up the drops from the sea; he sends them through his mist as rain,

28 Flowing down from the sky, and dropping on the peoples.

29 And who has knowledge of how the clouds are stretched out, or of the thunders of his tent?

30 See, he is stretching out his mist, covering the tops of the mountains with it.

31 For by these he gives food to the peoples, and bread in full measure.

32 He takes the light in his hands, sending it against the mark.

33 The thunder makes clear his passion, and the storm gives news of his wrath.

1 Vidare sade Elihu:

2 Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked, ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.

3 Min insikt vill jag hämta vida ifrån, och åt min skapare vill jag skaffa rätt.

4 Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn; en man med fullgod insikt har du framför dig.

5 Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen, han som är så väldig i sitt förstånds kraft.

6 Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv, men åt de arma skaffar han rätt.

7 Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga; de få trona i konungars krets, för alltid låter han dem sitta där i höghet.

8 Och om de läggas bundna i kedjor och fångas i eländets snaror,

9 så vill han därmed visa dem vad de hava gjort, och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;

10 han vill då öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet.

11 Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro.

12 Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det.

13 Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band,

14 deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.

15 Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra.

16 Så sökte han ock draga dig ur nödens gap, ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.

17 Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.

18 Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid, och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse.

19 Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft?

20 Du må ej längta så ivrigt efter natten, den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.

21 Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är; sådant behagar dig ju mer än att lida.

22 Se, Gud är upphöjd genom sin kraft. Var finnes någon mästare som är honom lik?

23 Vem har föreskrivit honom hans väg, och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»

24 Tänk då på att upphöja hans gärningar, dem vilka människorna besjunga

25 och som de alla skåda med lust, de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.

26 Ja, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera än någon kan utrannsaka.

27 Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;

28 skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor.

29 Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda?

30 Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri.

31 Ty så utför han sina domar över folken; så bereder han ock näring i rikligt mått.

32 I ljungeldsljus höljer han sina händer och sänder det ut mot dem som begynna strid.

33 Budskap om honom bär hans dunder; själva boskapen bebådar hans antåg.