1 And Job made answer and said,
2 If only my passion might be measured, and put into the scales against my trouble!
3 For then its weight would be more than the sand of the seas: because of this my words have been uncontrolled.
4 For the arrows of the Ruler of all are present with me, and their poison goes deep into my spirit: his army of fears is put in order against me.
5 Does the ass of the fields give out his voice when he has grass? or does the ox make sounds over his food?
6 Will a man take food which has no taste without salt? or is there any taste in the soft substance of purslain?
7 My soul has no desire for such things, they are as disease in my food.
8 If only I might have an answer to my prayer, and God would give me my desire!
9 If only he would be pleased to put an end to me; and would let loose his hand, so that I might be cut off!
10 So I would still have comfort, and I would have joy in the pains of death, for I have not been false to the words of the Holy One.
11 Have I strength to go on waiting, or have I any end to be looking forward to?
12 Is my strength the strength of stones, or is my flesh brass?
13 I have no help in myself, and wisdom is completely gone from me.
14 He whose heart is shut against his friend has given up the fear of the Ruler of all.
15 My friends have been false like a stream, like streams in the valleys which come to an end:
16 Which are dark because of the ice, and the snow falling into them;
17 Under the burning sun they are cut off, and come to nothing because of the heat.
18 The camel-trains go out of their way; they go up into the waste and come to destruction.
19 The camel-trains of Tema were searching with care, the bands of Sheba were waiting for them:
20 They were put to shame because of their hope; they came and their hope was gone.
21 So have you now become to me; you see my sad condition and are in fear.
22 Did I say, Give me something? or, Make a payment for me out of your wealth?
23 Or, Get me out of the power of my hater? or, Give money so that I may be free from the power of the cruel ones?
24 Give me teaching and I will be quiet; and make me see my error.
25 How pleasing are upright words! but what force is there in your arguments?
26 My words may seem wrong to you, but the words of him who has no hope are for the wind.
27 Truly, you are such as would give up the child of a dead man to his creditors, and would make a profit out of your friend.
28 Now then, let your eyes be turned to me, for truly I will not say what is false to your face.
29 Let your minds be changed, and do not have an evil opinion of me; yes, be changed, for my righteousness is still in me.
30 Is there evil in my tongue? is not the cause of my trouble clear to me?
1 Då tog Job till orda och sade:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?