1 And Job made answer and said,

2 Truly, I see that it is so: and how is it possible for a man to get his right before God?

3 If a man was desiring to go to law with him, he would not be able to give him an answer to one out of a thousand questions.

4 He is wise in heart and great in strength: who ever made his face hard against him, and any good came of it?

5 It is he who takes away the mountains without their knowledge, overturning them in his wrath:

6 Who is moving the earth out of its place, so that its pillars are shaking:

7 Who gives orders to the sun, and it does not give its light; and who keeps the stars from shining.

8 By whose hand the heavens were stretched out, and who is walking on the waves of the sea:

9 Who made the Bear and Orion, and the Pleiades, and the store-houses of the south:

10 Who does great things not to be searched out; yes, wonders without number.

11 See, he goes past me and I see him not: he goes on before, but I have no knowledge of him.

12 If he puts out his hand to take, by whom may it be turned back? who may say to him, What are you doing?

13 God's wrath may not be turned back; the helpers of Rahab were bent down under him.

14 How much less may I give an answer to him, using the right words in argument with him?

15 Even if my cause was good, I would not be able to give an answer; I would make request for grace from him who was against me.

16 If I had sent for him to be present, and he had come, I would have no faith that he would give ear to my voice.

17 For I would be crushed by his storm, my wounds would be increased without cause.

18 He would not let me take my breath, but I would be full of bitter grief.

19 If it is a question of strength, he says, Here I am! and if it is a question of a cause at law, he says, Who will give me a fixed day?

20 Though I was in the right, he would say that I was in the wrong; I have done no evil; but he says that I am a sinner.

21 I have done no wrong; I give no thought to what becomes of me; I have no desire for life.

22 It is all the same to me; so I say, He puts an end to the sinner and to him who has done no wrong together.

23 If death comes suddenly through disease, he makes sport of the fate of those who have done no wrong.

24 The land is given into the power of the evil-doer; the faces of its judges are covered; if not by him, then who has done it?

25 My days go quicker than a post-runner: they go in flight, they see no good.

26 They go rushing on like reed-boats, like an eagle dropping suddenly on its food.

27 If I say, I will put my grief out of mind, I will let my face be sad no longer and I will be bright;

28 I go in fear of all my pains; I am certain that I will not be free from sin in your eyes.

29 You will not let me be clear of sin! why then do I take trouble for nothing?

30 If I am washed with snow water, and make my hands clean with soap;

31 Then you will have me pushed into the dust, so that I will seem disgusting to my very clothing.

32 For he is not a man as I am, that I might give him an answer, that we might come together before a judge.

33 There is no one to give a decision between us, who might have control over us.

34 Let him take away his rod from me and not send his fear on me:

35 Then I would say what is in my mind without fear of him; for there is no cause of fear in myself.

1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;

6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;

7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;

8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;

9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?

11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;

14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?

15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.

16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.

18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.

22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;

26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,

31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.