1 And it came about on one of those days, when he was teaching the people in the Temple and preaching the good news,
2 That the chief priests and the scribes and the rulers of the people came to him and said, Make clear to us by what authority you do these things and who gave you this authority.
3 And in answer he said to them, I will put a question to you, and do you give me an answer:
4 The baptism of John, was it from heaven or of men?
5 And they said among themselves, If we say, From heaven; he will say, Why did you not have faith in him?
6 But if we say, Of men; we will be stoned by the people, for they are certain that John was a prophet.
7 And they made answer that they had no idea where it came from.
8 And Jesus said, And I will not make clear to you by what authority I do these things.
9 And he gave the people this story: A man made a vine-garden and gave the use of it to some field-workers and went into another country for a long time.
10 And at the right time he sent a servant to the workers to get part of the fruit from the vines; but the workmen gave him blows and sent him away with nothing.
11 And he sent another servant, and they gave blows to him in the same way, and put shame on him, and sent him away with nothing.
12 And he sent a third, and they gave him wounds and put him out.
13 And the lord of the garden said, What am I to do? I will send my dearly loved son; they may give respect to him.
14 But when the workmen saw him, they said to one another, This is he who will one day be the owner of the property: let us put him to death and the heritage will be ours.
15 And driving him out of the garden they put him to death. Now what will the lord do to these workmen?
16 He will come and put them to destruction and give the garden to others. And when he said this, they said, May it not be so.
17 But he, looking on them, said, Is it not in the Writings, The stone which the builders put on one side, the same has become the chief stone of the building?
18 Everyone falling on that stone will be broken, but the man on whom the stone comes down will be crushed to dust.
19 And the chief priests and the scribes made attempts to get their hands on him in that very hour; and they were in fear of the people, for they saw that he had made up this story against them.
20 And they kept watch on him, and sent out secret representatives, who were acting the part of good men, in order that they might get something from his words, on account of which they might give him up to the government and into the power of the ruler.
21 And they put a question to him, saying, Master, we are certain that your teaching and your words are right, and that you have no respect for a man's position, but you are teaching the true way of God:
22 Is it right for us to make payment of taxes to Caesar or not?
23 But he saw through their trick and said to them,
24 Let me see a penny. Whose image and name are on it? And they said, Caesar's.
25 And he said, Then give to Caesar the things which are Caesar's, and to God the things which are God's.
26 And they were not able to get anything from these words before the people: but they were full of wonder at his answer, and said nothing.
27 And some of the Sadducees came to him, who say that there is no coming back from the dead; and they said to him,
28 Master, Moses said that if a man's brother comes to his end, having a wife, but no children, his brother is to take the wife, and get a family for his brother.
29 Now there were seven brothers, and the first had a wife and came to his end, having no children;
30 And the second;
31 And the third took her; and in the same way, all the seven, without having any children, came to their end.
32 And last of all, the woman came to her end.
33 When they come back from the dead, whose wife will she be? for all the seven had her.
34 And Jesus said to them, The sons of this world are married and have wives;
35 But those to whom is given the reward of the world to come, and to come back from the dead, have no wives, and are not married;
36 And death has no more power over them, for they are equal to the angels, and are sons of God, being of those who will come back from the dead.
37 But even Moses made it clear that the dead come back to life, saying, in the story of the burning thorn-tree, The Lord, the God of Abraham, the God of Isaac, and the God of Jacob.
38 Now he is not the God of the dead but of the living: for all men are living to him.
39 And some of the scribes, in answer to this, said, Master, you have said well.
40 And they had fear of putting any more questions to him.
41 And he said to them, Why do they say that the Christ is the son of David?
42 For David himself says in the book of Psalms, The Lord said to my Lord, Take your seat at my right hand,
43 Till I put under your feet all those who are against you.
44 David then gives him the name of Lord, so how is it possible for him to be his son?
45 And in the hearing of all the people he said to his disciples,
46 Keep away from the scribes, whose pleasure it is to go about in long robes, and to have words of respect said to them in the market-places, and to take the chief seats in the Synagogues and the first places at feasts;
47 Who take the property of widows and before the eyes of men make long prayers; they will get a greater punishment.
1 Och en dag, då han undervisade folket i helgedomen och förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de skriftlärde, tillika med de äldste, fram
2 och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?»
3 Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga till eder; svaren mig på den.
4 Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?»
5 Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen' så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?'
6 Men om vi svara: 'Från människor', då kommer allt folket att stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet.»
7 De svarade alltså att de icke visste varifrån den var.
8 Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.»
9 Och han framställde för folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för utrikes för lång tid.
10 När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto honom gå tomhänt bort.
11 Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort.
12 Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de blodig och drevo bort honom.
13 Då sade vingårdens herre: 'Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.'
14 Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra och sade: 'Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet må bliva vårt.'
15 Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall nu vingårdens herre göra med dem?
16 Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!»
17 Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord: 'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten'?
18 Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.»
19 Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse.
20 Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld.
21 Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om Guds väg vad sant är.
23 Men han märkte deras illfundighet och sade till dem:
24 »Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De svarade: »Kejsarens.»
25 Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»
26 Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.
27 Därefter trädde några sadducéer fram och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom
28 och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som är gift, men dör barnlös, så skall han taga sin broders hustru till akta och skaffa avkomma åt sin broder.
29 Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog barnlös.
30 Då tog den andre i ordningen henne
31 och därefter den tredje; sammalunda alla sju. Men de dogo alla, utan att någon av dem lämnade barn efter sig.
32 Slutligen dog ock hustrun.
33 Vilken av dem skall då vid uppståndelsen få kvinnan till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.»
34 Jesus svarade dem: »Med den nuvarande tidsålderns barn är det så, att män taga sig hustrur, och hustrur givas åt män;
35 men de som bliva aktade värdiga att få del i den nya tidsåldern och i uppståndelsen från de döda, med dem är det så, att varken män tag sig hustrur, eller hustrur givas män.
36 De kunna ju ej heller mer dö ty de äro lika änglarna och äro, Guds söner, eftersom de hava blivit delaktiga av uppståndelsen.
37 Men att de döda uppstå, det har ock Moses, på det ställe där det talas om törnbusken, givit till känna, när han kallar Herren 'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud';
38 Och han är en Gud icke för döda, utan för levande, ty för honom leva alla.»
39 Då svarade några av de skriftlärde och sade: »Mästare, du har talat rätt.»
40 De dristade sig nämligen icke att vidare ställa någon fråga på honom.
41 Men han sade till dem: »Huru kan man säga att Messias är Davids son?
42 David själv säger ju i Psalmernas bok: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida,
43 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.'
44 David kallar honom alltså 'herre'; huru kan han då vara hans son?»
45 Och han sade till sina lärjungar, så att allt folket hörde det:
46 »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid gästabuden --
47 detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa baner. Del skola få en dess hårdare dom.»