1 I am the man who has seen trouble by the rod of his wrath.
2 By him I have been made to go in the dark where there is no light.
3 Truly against me his hand has been turned again and again all the day.
4 My flesh and my skin have been used up by him and my bones broken.
5 He has put up a wall against me, shutting me in with bitter sorrow.
6 He has kept me in dark places, like those who have been long dead.
7 He has put a wall round me, so that I am not able to go out; he has made great the weight of my chain.
8 Even when I send up a cry for help, he keeps my prayer shut out.
9 He has put up a wall of cut stones about my ways, he has made my roads twisted.
10 He is like a bear waiting for me, like a lion in secret places.
11 By him my ways have been turned on one side and I have been pulled in bits; he has made me waste.
12 With his bow bent, he has made me the mark for his arrows.
13 He has let loose his arrows into the inmost parts of my body.
14 I have become the sport of all the peoples; I am their song all the day.
15 He has made my life nothing but pain, he has given me the bitter root in full measure.
16 By him my teeth have been broken with crushed stones, and I am bent low in the dust.
17 My soul is sent far away from peace, I have no more memory of good.
18 And I said, My strength is cut off, and my hope from the Lord.
19 Keep in mind my trouble and my wandering, the bitter root and the poison.
20 My soul still keeps the memory of them; and is bent down in me.
21 This I keep in mind, and because of this I have hope.
22 It is through the Lord's love that we have not come to destruction, because his mercies have no limit.
23 They are new every morning; great is your good faith.
24 I said to myself, The Lord is my heritage; and because of this I will have hope in him.
25 The Lord is good to those who are waiting for him, to the soul which is looking for him.
26 It is good to go on hoping and quietly waiting for the salvation of the Lord.
27 It is good for a man to undergo the yoke when he is young.
28 Let him be seated by himself, saying nothing, because he has put it on him.
29 Let him put his mouth in the dust, if by chance there may be hope.
30 Let his face be turned to him who gives him blows; let him be full of shame.
31 For the Lord does not give a man up for ever.
32 For though he sends grief, still he will have pity in the full measure of his love.
33 For he has no pleasure in troubling and causing grief to the children of men.
34 In a man's crushing under his feet all the prisoners of the earth,
35 In his turning away the right of a man before the face of the Most High.
36 In his doing wrong to a man in his cause, the Lord has no pleasure.
37 Who is able to say a thing, and give effect to it, if it has not been ordered by the Lord?
38 Do not evil and good come from the mouth of the Most High?
39 What protest may a living man make, even a man about the punishment of his sin?
40 Let us make search and put our ways to the test, turning again to the Lord;
41 Lifting up our hearts with our hands to God in the heavens.
42 We have done wrong and gone against your law; we have not had your forgiveness.
43 Covering yourself with wrath you have gone after us, cutting us off without pity;
44 Covering yourself with a cloud, so that prayer may not get through.
45 You have made us like waste and that for which there is no use, among the peoples.
46 The mouths of all our haters are open wide against us.
47 Fear and deep waters have come on us, wasting and destruction.
48 Rivers of water are running down from my eyes, for the destruction of the daughter of my people.
49 My eyes are streaming without stopping, they have no rest,
50 Till the Lord's eye is turned on me, till he sees my trouble from heaven.
51 The Lord is unkind to my soul, more than all the daughters of my town.
52 They who are against me without cause have gone hard after me as if I was a bird;
53 They have put an end to my life in the prison, stoning me with stones.
54 Waters were flowing over my head; I said, I am cut off.
55 I was making prayer to your name, O Lord, out of the lowest prison.
56 My voice came to you; let not your ear be shut to my breathing, to my cry.
57 You came near in the day when I made my prayer to you: you said, Have no fear.
58 O Lord, you have taken up the cause of my soul, you have made my life safe.
59 O Lord, you have seen my wrong; be judge in my cause.
60 You have seen all the evil rewards they have sent on me, and all their designs against me.
61 Their bitter words have come to your ears, O Lord, and all their designs against me;
62 The lips of those who came up against me, and their thoughts against me all the day.
63 Take note of them when they are seated, and when they get up; I am their song.
64 You will give them their reward, O Lord, answering to the work of their hands.
65 You will let their hearts be covered over with your curse on them.
66 You will go after them in wrath, and put an end to them from under the heavens of the Lord.
1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
18 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»
19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;
32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»
55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»
58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.