1 My son, give attention to my wisdom; let your ear be turned to my teaching:
2 So that you may be ruled by a wise purpose, and your lips may keep knowledge.
3 For honey is dropping from the lips of the strange woman, and her mouth is smoother than oil;
4 But her end is bitter as wormwood, and sharp as a two-edged sword;
5 Her feet go down to death, and her steps to the underworld;
6 She never keeps her mind on the road of life; her ways are uncertain, she has no knowledge.
7 Give ear to me then, my sons, and do not put away my words from you.
8 Go far away from her, do not come near the door of her house;
9 For fear that you may give your honour to others, and your wealth to strange men:
10 And strange men may be full of your wealth, and the fruit of your work go to the house of others;
11 And you will be full of grief at the end of your life, when your flesh and your body are wasted;
12 And you will say, How was teaching hated by me, and my heart put no value on training;
13 I did not give attention to the voice of my teachers, my ear was not turned to those who were guiding me!
14 I was in almost all evil in the company of the people.
15 Let water from your store and not that of others be your drink, and running water from your fountain.
16 Let not your springs be flowing in the streets, or your streams of water in the open places.
17 Let them be for yourself only, not for other men with you.
18 Let blessing be on your fountain; have joy in the wife of your early years.
19 As a loving hind and a gentle doe, let her breasts ever give you rapture; let your passion at all times be moved by her love.
20 Why let yourself, my son, go out of the way with a strange woman, and take another woman in your arms?
21 For a man's ways are before the eyes of the Lord, and he puts all his goings in the scales.
22 The evil-doer will be taken in the net of his crimes, and prisoned in the cords of his sin.
23 He will come to his end for need of teaching; he is so foolish that he will go wandering from the right way.
1 Min son, akta på min vishet, böj ditt öra till mitt förstånd,
2 så att du bevarar eftertänksamhet och låter dina läppar taga kunskap i akt.
3 Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun.
4 Men på sistone bliver hon bitter såsom malört och skarp såsom ett tveeggat svärd.
5 Hennes fötter styra nedåt mot döden till dödsriket draga hennes steg.
6 Livets väg vill hon ej akta på; hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.
7 Så hören mig nu, I barn, och viken icke ifrån min muns tal.
8 Låt din väg vara fjärran ifrån henne, och nalkas icke dörren till hennes hus.
9 Må du ej åt andra få offra din ära, ej dina år åt en som hämnas grymt;
10 må icke främmande få mätta sig av ditt gods och dina mödors frukt komma i en annans hus,
11 så att du själv på sistone måste sucka, när ditt hull och ditt kött är förtärt.
12 och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!
13 Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst, och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?
14 Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är, mitt i församling och menighet.
15 Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen källa.
16 Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen?
17 Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig.
18 Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;
19 hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust.
20 Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?
21 Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade, och på alla hennes stigar giver han akt.
22 Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror.
23 Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig; ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.