1 My brothers, if you have the faith of our Lord Jesus Christ of glory, do not take a man's position into account.

2 For if a man comes into your Synagogue in fair clothing and with a gold ring, and a poor man comes in with dirty clothing,

3 And you do honour to the man in fair clothing and say, Come here and take this good place; and you say to the poor man, Take up your position there, or be seated at my feet;

4 Is there not a division in your minds? have you not become judges with evil thoughts?

5 Give ear, my dear brothers; are not those who are poor in the things of this world marked out by God to have faith as their wealth, and for their heritage the kingdom which he has said he will give to those who have love for him?

6 But you have put the poor man to shame. Are not the men of wealth rulers over you? do they not take you by force before their judges?

7 Do they not say evil of the holy name which was given to you?

8 But if you keep the greatest law of all, as it is given in the holy Writings, Have love for your neighbour as for yourself, you do well:

9 But if you take a man's position into account, you do evil, and are judged as evil-doers by the law.

10 For anyone who keeps all the law, but makes a slip in one point, is judged to have gone against it all.

11 For he who said, Do not be untrue in married life, is the same who said, Put no man to death. Now if you are not untrue in married life, but you put a man to death, the law is broken.

12 Let your words and your acts be those of men who are to be judged by the law which makes free.

13 For the man who has had no mercy will be judged without mercy, but mercy takes pride in overcoming judging.

14 What use is it, my brothers, for a man to say that he has faith, if he does nothing? will such a faith give him salvation?

15 If a brother or a sister is without clothing and in need of the day's food,

16 And one of you says to them, Go in peace, be warm and full of food; but you do not give them the things of which their bodies have need, what profit is there in this?

17 Even so faith without works is dead.

18 But a man may say, You have faith and I have works; let me see your faith without your works, and I will make my faith clear to you by my works.

19 You have the belief that God is one, and you do well: the evil spirits have the same belief, shaking with fear.

20 Do you not see, O foolish man, that faith without works is of no use?

21 Was not the righteousness of Abraham our father judged by his works, when he made an offering of Isaac his son on the altar?

22 You see that his faith was helping his works and was made complete by them;

23 And the holy Writings were put into effect which said, And Abraham had faith in God and it was put to his account as righteousness; and he was named the friend of God.

24 You see that a man's righteousness is judged by his works and not by his faith only.

25 And in the same way, was not the righteousness of Rahab, the loose woman, judged by her works, when she took into her house those who were sent and let them go out by another way?

26 For as the body without the spirit is dead even so faith without works is dead.

1 Så läggen då bort all ondska och allt svek så ock skrymteri och avund och allt förtal.

2 Och då I nu ären nyfödda barn, så längten efter att få den andliga oförfalskade mjölken, på det att I genom den mån växa upp till frälsning,

3 om I annars haven »smakat att Herren är god».

4 Och kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor är förkastad, men inför Gud är »utvald och dyrbar»;

5 och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett »heligt prästerskap», som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga för Gud.

6 Det heter nämligen på ett ställe i skriften: »Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall icke komma på skam.»

7 För eder, I som tron, är stenen alltså dyrbar, men för sådana som icke tro »har den sten som byggningsmännen förkastade blivit en hörnsten»,

8 som är »en stötesten och en klippa till fall». Eftersom de icke hörsamma ordet, stöta de sig; så var det ock bestämt om dem.

9 I åter ären »ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk», för att I skolen förkunna hans härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till sitt underbara ljus.

10 I som förut »icke voren ett folk», men nu ären »ett Guds folk», I som »icke haden fått någon barmhärtighet», men nu »haven fått barmhärtighet».

11 Mina älskade, jag förmanar eder såsom »gäster och främlingar» att taga eder till vara för de köttsliga begärelserna, vilka föra krig mot själen.

12 Och fören en god vandel bland hedningarna, på det att dessa, om de i någon sak förtala eder såsom illgärningsmän, nu i stället, när de skåda edra goda gärningar, må för dessas skull prisa Gud på den dag då han söker dem.

13 Varen underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull, vare sig det är konungen, såsom den överste härskaren,

14 eller det är landshövdingarna, som ju äro sända av honom för att straffa dem som göra vad ont är och för att prisa dem som göra vad gott är.

15 Ty så är Guds vilja, att I med goda gärningar skolen stoppa munnen till på oförståndiga och fåkunniga människor.

16 I ären ju fria, dock icke som om I haden friheten för att därmed överskyla ondskan, utan såsom Guds tjänare.

17 Bevisen var man ära, älsken bröderna, »frukten Gud, ären konungen».

18 I tjänare, underordnen eder edra herrar med all fruktan, icke allenast de goda och milda, utan också de obilliga.

19 Ty det är välbehagligt för Gud, om någon, med honom för ögonen, tåligt uthärdar sina vedervärdigheter, när han får lida oförskylt.

20 Ty vad berömligt är däri att I bevisen tålamod, när I för edra synders skull fån uppbära hugg och slag? Men om I bevisen tålamod, när I fån lida för goda gärningars skull, då är detta välbehaglig för Gud.

21 Ty därtill ären I kallade, då ju Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder en förebild, på det att I skullen följa honom och vandra i hans fotspår.

22 »Han hade ingen synd gjort, och intet svek fanns i hans mun.

23 När han blev smädad, smädade han icke igen, och när han led, hotade han icke, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist.

24 Och »våra synder bar han» i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort ifrån synderna och leva för rättfärdigheten; och »genom hans sår haven I blivit helade».

25 Ty I »gingen vilse såsom får», men nu haven I vänt om till edra själars herde och vårdare.