1 Iov a luat din nou cuvîntul în pilde, şi a zis:

2 ,,Oh! cum nu pot să fiu ca în lunile trecute, ca în zilele cînd mă păzea Dumnezeu,

3 cînd candela Lui strălucea deasupra capului meu, şi Lumina lui mă călăuzea în întunerec!

4 Cum nu sînt ca în zilele puterii mele, cînd Dumnezeu veghea ca un prieten peste cortul meu,

5 cînd Cel Atotputernic încă era cu mine, şi cînd copiii mei stăteau în jurul meu;

6 cînd mi se scăldau paşii în smîntînă, şi stînca vărsa lîngă mine pîraie de untdelemn!

7 Dacă ieşeam să mă duc la poarta cetăţii, şi dacă îmi pregăteam un scaun în piaţă,

8 tinerii se trăgeau înapoi la apropierea mea, bătrînii se sculau şi stăteau în picioare.

9 Mai marii îşi opriau cuvîntările, şi îşi puneau mîna la gură.

10 Glasul căpeteniilor tăcea, şi li se lipea limba de cerul gurii.

11 Urechea care mă auzea, mă numea fericit, ochiul care mă vedea mă lăuda.

12 Căci scăpam pe săracul care cerea ajutor, şi pe orfanul lipsit de sprijin.

13 Binecuvîntarea nenorocitului venea peste mine, umpleam de bucurie inima văduvei.

14 Mă îmbrăcam cu dreptatea şi -i slujeam de îmbrăcăminte, neprihănirea îmi era manta şi turban.

15 Orbului îi eram ochi, şi şchiopului picior.

16 Celor nenorociţi le eram tată, şi cercetam pricina celui necunoscut.

17 Rupeam falca celui nedrept, şi -i smulgeam prada din dinţi.

18 Atunci ziceam: ,În cuibul meu voi muri, zilele mele vor fi multe ca nisipul.

19 Apa va pătrunde în rădăcinile mele, roua va sta toată noaptea peste ramurile mele.

20 Slava mea va înverzi neîncetat, şi arcul îmi va întineri în mînă.`

21 Oamenii mă ascultau şi aşteptau, tăceau înaintea sfaturilor mele.

22 După cuvîntările mele, niciunul nu răspundea, şi cuvîntul meu era pentru toţi o rouă binefăcătoare.

23 Mă aşteptau ca pe ploaie, căscau gura ca după ploaia de primăvară.

24 Cînd li se muia inima, le zîmbeam. şi nu puteau izgoni seninătatea de pe fruntea mea.

25 Îmi plăcea să mă duc la ei, şi mă aşezam în fruntea lor; eram ca un împărat în mijlocul unei oştiri, ca un mîngîietor lîngă nişte întristaţi.

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.