1 Ştii tu cînd îşi fac caprele sălbatice puii? Vezi tu pe cerboaice cînd fată?

2 Numeri tu lunile în cari sînt însărcinate, şi cunoşti tu vremea cînd nasc?

3 Ele se pleacă, fată puii, şi scapă iute de durerile lor.

4 Puii lor prind vlagă şi cresc supt cerul slobod, pleacă, şi nu se mai întorc la ele.

5 Cine a lăsat slobod măgarul sălbatic, izbăvindu -l de orice legătură?

6 I-am dat ca locuinţă pustiul, şi pămîntul sărac ca locaş.

7 El rîde de zarva cetăţilor,

8 Străbate munţii ca să-şi găsească hrana, şi umblă după tot ce este verde.

9 Vrea bivolul sălbatic să fie în slujba ta? Şi stă el noaptea la ieslea ta?

10 Îl poţi lega tu cu o funie, ca să tragă o brazdă? Merge el după tine, ca să grăpeze bulgării din văi?

11 Te încrezi tu în el, pentrucă puterea lui este mare? Şi -i laşi tu grija lucrărilor tale?

12 Te laşi tu pe el, pentru căratul rodurilor tale, ca să le strîngă în aria ta?

13 Aripa struţului bate cu veselie, de-ai zice că este aripa şi penişul berzei.

14 Dar struţoaica îşi încredinţează pămîntului ouăle, şi le lasă să se încălzească în nisip.

15 Ea uită că piciorul le poate strivi, că o fiară de cîmp le poate călca în picioare.

16 Este aspră cu puii săi de parcă nici n'ar fi ai ei. Că s'a trudit de geaba, nu -i pasă nici de cum!

17 Căci Dumnezeu nu i -a dat înţelepciune, şi nu i -a făcut parte de pricepere.

18 Cînd se scoală şi porneşte, rîde de cal şi de călăreţul lui.

19 Tu dai putere calului, şi -i îmbraci gîtul cu o coamă ce fîlfăie?

20 Tu -l faci să sară ca lăcusta? Nchezatul lui puternic răspîndeşte groaza.

21 Scurmă pămîntul, şi, mîndru de puterea lui, se aruncă asupra celor înarmaţi;

22 îşi bate joc de frică, nu se teme, şi nu se dă înapoi dinaintea săbiei.

23 Zîngăneşte tolba cu săgeţi pe el, suliţa şi lancea strălucesc,

24 fierbe de aprindere, mănîncă pămîntul, n'are astîmpăr cînd răsună trîmbiţa.

25 La sunetul trîmbiţei parcă zice: ,Înainte!` De departe miroase bătălia, glasul ca de tunet ai căpeteniilor şi strigătele de luptă.

26 Oare prin priceperea ta îşi ia uliul sborul, şi îşi întinde aripile spre miazăzi?

27 Oare din porunca ta se înalţă vulturul, şi îşi aşează cuibul pe înălţimi?

28 El locuieşte în stînci, acolo îşi are locuinţa, pe vîrful zimţat al stîncilor şi pe vîrful munţilor.

29 De acolo descopere el prada, şi îşi cufundă privirile în depărtare după ea.

30 Puii lui îi beau sîngele; şi acolo unde sînt hoituri, acolo -i şi vulturul.

1 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,

2 när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?

3 Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

4 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

5 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

6 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

7 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

8 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

9 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

10 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

11 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

12 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

13 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

14 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

15 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

16 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

17 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

18 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

19 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

20 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

21 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

22 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

23 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

24 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

25 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

26 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

27 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

28 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

29 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

30 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

31 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

32 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

33 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom. Job, 40 Kapitlet Herren manar Job ytterligare till ödmjukhet, med hänvisning på sina båda underskapelser Behemot (flodhästen) och Leviatan (krokodilen).

34 Så svarade nu HERREN Job och sade:

35 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

36 Job svarade HERREN och sade:

37 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.

38 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.