1 Eu sînt omul care a văzut suferinţa supt nuiaua urgiei Lui.

2 El m'a dus, m'a mînat în întunerec, şi nu în lumină.

3 Numai împotriva mea îşi întinde şi îşi întoarce mîna, toată ziua.

4 Mi -a prăpădit carnea şi pielea, şi mi -a zdrobit oasele.

5 A făcut zid împrejurul meu, şi m'a înconjurat cu otravă şi durere.

6 Mă aşează în întunerec, ca pe cei morţi pentru totdeauna.

7 M'a înconjurat cu un zid, ca să nu ies; m'a pus în lanţuri grele.

8 Să tot strig şi să tot cer ajutor, căci El tot nu-mi primeşte rugăciunea.

9 Mi -a astupat calea cu pietre cioplite, şi mi -a strîmbat cărările.

10 Mă pîndeşte ca un urs şi ca un leu într'un loc ascuns.

11 Mi -a abătut căile, şi apoi s'a aruncat pe mine, şi m'a pustiit.

12 Şi -a încordat arcul, şi m'a pus ţintă săgeţii Lui.

13 În rărunchi mi -a înfipt săgeţile din tolba Lui.

14 Am ajuns de rîsul poporului meu, şi toată ziua sînt pus în cîntece de batjocură de ei.

15 M'a săturat de amărăciune, m'a îmbătat cu pelin.

16 Mi -a sfărîmat dinţii cu pietre, m'a acoperit cu cenuşă.

17 Mi-ai luat pacea, şi nu mai cunosc fericirea.

18 Şi am zis: ,,S'a dus puterea mea de viaţă, şi nu mai am nici o nădejde în Domnul.``

19 ,,Gîndeşte-Te la necazul şi suferinţa mea, la pelin şi la otravă!``

20 Cînd îşi aduce aminte sufletul meu de ele, este mîhnit în mine.

21 Iată ce mai gîndesc în inima mea, şi iată ce mă face să mai trag nădejde:

22 Bunătăţile Domnului nu s'au sfîrşit, îndurările Lui nu sînt la capăt,

23 ci se înoiesc în fiecare dimineaţă. Şi credincioşia Ta este atît de mare!

24 ,,Domnul este partea mea de moştenire,`` zice sufletul meu; de aceea nădăjduiesc în El.

25 Domnul este bun cu cine nădăjduieşte în El, cu sufletul care -L caută.

26 Bine este să aştepţi în tăcere ajutorul Domnului.

27 Este bine pentru om să poarte un jug în tinereţa lui.

28 Să stea singur şi să tacă, pentrucă Domnul i l -a pus pe grumaz;

29 să-şi umple gura cu ţărînă, şi să nu-şi peardă nădejdea;

30 să dea obrazul celui ce -l loveşte, şi să se sature de ocări.

31 Căci Domnul nu leapădă pentru totdeauna.

32 Ci, cînd mîhneşte pe cineva, Se îndură iarăş de el, după îndurarea Lui cea mare:

33 căci El nu necăjeşte cu plăcere, nici nu mîhneşte bucuros pe copiii oamenilor.

34 Cînd se calcă în picioarele toţi prinşii de război ai unei ţări,

35 cînd se calcă dreptatea omenească în faţa Celui Prea Înalt,

36 cînd este nedreptăţit un om în pricina lui, nu vede Domnul?

37 Cine a spus şi s'a întîmplat ceva fără porunca Domnului?

38 Nu iese din gura Celui Prea Înalt răul şi binele?

39 De ce să se plîngă omul cît trăieşte? Ficare să se plîngă mai bine de păcatele lui!

40 Să luăm seama la umbletele noastre, să le cercetăm, şi să ne întoarcem la Domnul.

41 Să ne înălţăm şi inimile cu mînile spre Dumnezeu din cer, zicînd:

42 ,,Am păcătuit, am fost îndărătnici, şi nu ne-ai iertat!``

43 În mînia Ta, Te-ai ascuns, şi ne-ai urmărit, ai ucis fără milă.

44 Te-ai învăluit într'un nor, ca să nu străbată la Tine rugăciunea noastră.

45 Ne-ai făcut de batjocură şi de ocară printre popoare.

46 Toţi vrăjmaşii noştri deschid gura împotriva noastră.

47 De groază şi de groapă am avut parte, de prăpăd şi pustiire.

48 Şivoaie de apă îmi curg din ochi din pricina prăpădului fiicei poporului meu.

49 Mi se topeşte ochiul în lacrămi, necurmat şi fără răgaz,

50 pînăce Domnul va privi din cer şi va vedea.

51 Mă doare ochiul de plîns pentru toate fiicele cetăţii mele.

52 Cei ce mă urăsc fără temei, m'au gonit ca pe o pasăre.

53 Voiau să-mi nimicească viaţa într'o groapă, şi au aruncat cu pietre în mine.

54 Mi-au năvălit apele peste cap şi ziceam: ,,Sînt perdut!``

55 Dar am chemat Numele Tău, Doamne, din fundul gropii.

56 Tu mi-ai auzit glasul: ,,Nu-Ţi astupa urechea la suspinurile şi strigătele mele.``

57 În ziua cînd Te-am chemat, Te-ai apropiat, şi ai zis: ,,Nu te teme!``

58 Doamne, Tu ai apărat pricina sufletului meu, mi-ai răscumpărat viaţa!

59 Doamne, ai văzut apăsarea mea: fă-mi dreptate.

60 Ai văzut toate răzbunările lor, toate uneltirile lor împotriva mea.

61 Doamne, le-ai auzit ocările, toate uneltirile împotriva mea,

62 cuvîntările protivnicilor mei, şi planurile pe cari le urzeau în fiecare zi împotriva mea.

63 Uită-Te cînd stau ei jos sau cînd se scoală. Eu sînt cîntecul lor de batjocură.

64 Răsplăteşte-le, Doamne, după faptele mînilor lor!

65 Împetreşte-le inima, şi aruncă blestemul Tău împotriva lor!

66 Urmăreşte -i, în mînia Ta, şi şterge -i de supt ceruri, Doamne!``

1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.

2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.

3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.

4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.

5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.

6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.

7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.

8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.

9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.

10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.

11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.

12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.

13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.

14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.

15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.

16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.

17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.

18 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»

19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!

20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.

21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:

22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.

23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.

24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.

25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.

26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.

27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.

28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.

29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.

30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.

31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;

32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.

33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.

34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,

35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,

36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?

37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?

38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?

39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?

40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.

41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.

42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.

43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.

44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.

45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.

46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.

47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.

48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.

49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,

50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.

51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.

52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.

53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.

54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»

55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.

56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.

57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»

58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.

59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.

60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.

61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.

62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.

63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.

64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.

65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.

66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.