1 (Către mai marele cîntăreţilor. De cîntat ca şi ,,Crinii mărturiei``. Un psalm al lui Asaf.) Ia aminte, Păstorul lui Israel, Tu, care povăţuieşti pe Iosif ca pe o turmă! Arată-Te în strălucirea Ta, Tu, care şezi pe heruvimi!

2 Trezeşte-Ţi puterea, înaintea lui Efraim, Beniamin şi Manase, şi vino în ajutorul nostru!

3 Ridică-ne, Dumnezeule, fă să strălucească Faţa Ta, şi vom fi scăpaţi!

4 Doamne, Dumnezeul oştirilor, pînă cînd Te vei mînia, cu toată rugăciunea poporului Tău?

5 Îi hrăneşti cu o pîne de lacrămi, şi -i adăpi cu lacrămi din plin.

6 Ne faci să fim mărul de ceartă al vecinilor noştri, şi vrăjmaşii noştri rîd de noi între ei.

7 Ridică-ne, Dumnezeul oştirilor! Fă să strălucească Faţa Ta, şi vom fi scăpaţi!

8 Tu ai adus o vie din Egipt, ai izgonit neamuri, şi ai sădit -o.

9 Ai făcut loc înaintea ei: şi ea a dat rădăcini şi a umplut ţara.

10 Munţii erau acoperiţi de umbra ei, şi ramurile ei erau ca nişte cedri ai lui Dumnezeu.

11 Îşi întindea mlădiţele pînă la mare, şi lăstarii pînă la Rîu.

12 Pentruce i-ai rupt gardul acum, de -o jăfuiesc toţi trecătorii?

13 O rîmă mistreţul din pădure, şi o mănîncă fiarele cîmpului.

14 Dumnezeul oştirilor, întoarce-Te iarăş! Priveşte din cer, şi vezi! Cercetează via aceasta!

15 Ocroteşte ce a sădit dreapta Ta, şi pe fiul, pe care Ţi l-ai ales!...

16 Ea este arsă de foc, este tăiată! De mustrarea Feţei Tale, ei pier!

17 Mîna Ta să fie peste omul dreptei Tale, peste fiul omului, pe care Ţi l-ai ales!

18 Şi atunci nu ne vom mai depărta de Tine. Înviorează-ne iarăş, şi vom chema Numele Tău.

19 Doamne, Dumnezeul oştirilor, ridică-ne iarăş! Fă să strălucească Faţa Ta, şi vom fi scăpaţi!

1 För sångmästaren, efter »Liljor»; ett vittnesbörd; av Asaf; en psalm.

2 Lyssna, du Israels herde, du som leder Josef såsom din hjord; du som tronar på keruberna, träd fram i glans.

3 Låt din makt vakna upp till att gå framför Efraim och Benjamin och Manasse, och kom till vår frälsning.

4 Gud, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

5 HERRE Gud Sebaot, huru länge skall du vredgas vid ditt folks bön?

6 Du har låtit dem äta tårebröd och givit dem tårar att dricka i fullt mått.

7 Du gör oss till ett trätoämne för våra grannar, och våra fiender bespotta oss.

8 Gud Sebaot, upprätta oss, och låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.

9 Ett vinträd flyttade du från Egypten, du förjagade hedningarna och planterade det.

10 Du röjde rum för det, och det slog rötter och uppfyllde landet.

11 Bergen blevo betäckta av dess skugga och Guds cedrar av dess rankor;

12 det utbredde sina revor ända till havet och sina telningar intill floden.

13 Varför har du då brutit ned dess hägnad, så att alla vägfarande riva till sig därav?

14 Vildsvinet från skogen frossar därpå, och djuren på marken äta därav.

15 Gud Sebaot, vänd åter, skåda ned från himmelen och se härtill, och låt dig vårda om detta vinträd.

16 Skydda trädet som din högra hand har planterat, och den son som du har fostrat åt dig.

17 Det är förbränt av eld och kringhugget; för ditt ansiktes näpst förgås de.

18 Håll din hand över din högra hands man, över den människoson som du har fostrat åt dig.

19 Då skola vi icke vika ifrån dig; behåll oss vid liv, så skola vi åkalla ditt namn.

20 HERRE Gud Sebaot, upprätta oss; låt ditt ansikte lysa, så att vi varda frälsta.