1 (Către mai marele cîntăreţilor. De cîntat pe Ghitit. Un psalm al lui Asaf.) Cîntaţi cu veselie lui Dumnezeu, care este tăria noastră! Înălţaţi strigăte de bucurie Dumnezeului lui Iacov!

2 Cîntaţi o cîntare, sunaţi din tobă, din arfa cea plăcută şi din alăută!

3 Sunaţi din trîmbiţă la luna nouă, la luna plină, în ziua sărbătorii noastre!

4 Căci aceasta este o lege pentru Israel, o poruncă a Dumnezeului lui Iacov.

5 El a rînduit sărbătoarea aceasta pentru Iosif, cînd a mers împotriva ţării Egiptului... Atunci am auzit un glas, pe care nu l-am cunoscut: -

6 ,,I-am descărcat povara de pe umăr, şi mînile lui nu mai ţin coşul.

7 Ai strigat în necaz, şi te-am izbăvit; ţi-am răspuns în locul tainic al tunetului, şi te-am încercat la apele Meriba. -

8 Ascultă, poporul Meu, şi te voi sfătui, Israele, de M'ai asculta!

9 Niciun dumnezeu străin să nu fie în mijlocul tău, şi să nu te închini înaintea dumnezeilor străini!

10 Eu sînt Domnul, Dumnezeul tău, care te-am scos din ţara Egiptului; deschide-ţi gura larg, şi ţi -o voi umplea!``

11 Dar poporul Meu n'a ascultat glasul Meu, Israel nu M'a ascultat.

12 Atunci i-am lăsat în voia pornirilor inimii lor, şi au urmat sfaturile lor.

13 O! de M'ar asculta poporul Meu, de ar umbla Israel în căile Mele!

14 Într'o clipă aş înfrunta pe vrăjmaşii lor, Mi-aş întoarce mîna împotriva protivnicilor lor;

15 ceice urăsc pe Domnul l-ar linguşi, şi fericirea lui Israel ar dăinui în veci.

16 L-aş hrăni cu cel mai bun grîu, şi l-aş sătura cu miere din stîncă.

1 För sångmästaren, till Gittít; av Asaf.

2 Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet, höjen jubel till Jakobs Gud.

3 Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda, ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.

4 Stöten i basun vid nymånaden, vid fullmånen, på vår högtidsdag.

5 Ty detta är en stadga för Israel, en Jakobs Guds rätt.

6 Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef, när han drog ut mot Egyptens land. Jag hör ett tal som är mig nytt:

7 »Jag lyfte bördan från hans skuldra, hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.

8 I nöden ropade du, och jag räddade dig; jag svarade dig, höljd i tordön, jag prövade dig vid Meribas vatten. Sela.

9 Hör, mitt folk, och låt mig varna dig; Israel, o att du ville höra mig!

10 Hos dig skall icke finnas någon annan gud, och du skall ej tillbedja någon främmande gud.

11 Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig upp ur Egyptens land; låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.

12 Men mitt folk ville ej höra min röst, och Israel var mig icke till viljes.

13 Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet, det fingo vandra efter sina egna rådslag.

14 O att mitt folk ville höra mig, och att Israel ville vandra på mina vägar!

15 Då skulle jag snart kuva deras fiender och vända min hand mot deras ovänner.

16 De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet, och hans folks tid skulle vara evinnerligen.

17 Och han skulle bespisa det med bästa vete; ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.»