Gênesis 41 - Bíblia Online

Or avvenne, in capo a due anni interi, che Faraone ebbe un sogno. Ed ecco che stava presso il fiume; 
e su dal fiume ecco salire sette vacche, di bellapparenza e grasse, e mettersi a pascere nella giuncaia. 
E, dopo quelle, ecco salire dal fiume altre sette vacche di bruttapparenza e scarne, e fermarsi presso alle prime, sulla riva del fiume. 
E le vacche di bruttapparenza e scarne, divorarono le sette vacche di bellapparenza e grasse. E Faraone si svegliò. 
Poi si riaddormentò, e sognò di nuovo; ed ecco sette spighe, grasse e belle, venir su da un unico stelo. 
Poi ecco sette spighe, sottili e arse dal vento orientale, germogliare dopo quelle altre. 
E le spighe sottili inghiottirono le sette spighe grasse e piene. E Faraone si svegliò: ed ecco, era un sogno. 
La mattina, lo spirito di Faraone fu conturbato; ed egli mandò a chiamare tutti i magi e tutti i savi dEgitto, e raccontò loro i suoi sogni; ma non ci fu alcuno che li potesse interpretare a Faraone. 
Allora il capo de coppieri parlò a Faraone, dicendo: "Ricordo oggi i miei falli. 
Faraone sera sdegnato contro i suoi servitori, e mavea fatto mettere in prigione in casa del capo delle guardie: me, e il capo de panettieri. 
Luno e laltro facemmo un sogno, nella medesima notte: facemmo ciascuno un sogno, avente il suo proprio significato. 
Or cera quivi con noi un giovane ebreo, servo del capo delle guardie; a lui raccontammo i nostri sogni, ed egli ce li interpretò, dando a ciascuno linterpretazione del suo sogno. 
E le cose avvennero secondo linterpretazione chegli ci aveva data: Faraone ristabilì me nel mio ufficio, e laltro lo fece appiccare". 
Allora Faraone mandò a chiamare Giuseppe, il quale fu tosto tratto fuor dalla prigione sotterranea. Egli si rase, si cambiò il vestito, e venne da Faraone. 
E Faraone disse a Giuseppe: "Ho fatto un sogno, e non cè chi lo possa interpretare; e ho udito dir di te che, quando thanno raccontato un sogno, tu lo puoi interpretare". 
Giuseppe rispose a Faraone, dicendo: "Non son io; ma sarà Dio che darà a Faraone una risposta favorevole". 
E Faraone disse a Giuseppe: "Nel mio sogno, io stavo sulla riva del fiume; 
quandecco salir dal fiume sette vacche grasse e di bellapparenza, e mettersi a pascere nella giuncaia. 
E, dopo quelle, ecco salire altre sette vacche magre, di bruttissima apparenza e scarne: tali, che non ne vidi mai di così brutte in tutto il paese dEgitto. 
E le vacche magre e brutte divorarono le prime sette vacche grasse; 
e quelle entrarono loro in corpo, e non si riconobbe che vi fossero entrate; erano di bruttapparenza come prima. E mi svegliai. 
Poi vidi ancora nel mio sogno sette spighe venir su da un unico stelo, piene e belle; 
ed ecco altre sette spighe vuote, sottili e arse dal vento orientale, germogliare dopo quelle altre. 
E le spighe sottili inghiottirono le sette spighe belle. Io ho raccontato questo al magi; ma non cè stato alcuno che abbia saputo spiegarmelo". 
Allora Giuseppe disse a Faraone: "Ciò che Faraone ha sognato è una stessa cosa. Iddio ha significato a araone quello che sta per fare. 
Le sette vacche belle sono sette anni, e le sette spighe belle sono sette anni; è uno stesso sogno. 
E le sette vacche magre e brutte che salivano dopo quelle altre, sono sette anni; come pure le sette spighe vuote e arse dal vento orientale saranno sette anni di carestia. 
Questo è quel che ho detto a Faraone: Iddio ha mostrato a Faraone quello che sta per fare. 
Ecco, stanno per venire sette anni di grande abbondanza in tutto il paese dEgitto; 
e dopo, verranno sette anni di carestia; e tutta quellabbondanza sarà dimenticata nel paese dEgitto, e la carestia consumerà il paese. 
E uno non si accorgerà più di quellabbondanza nel paese, a motivo della carestia che seguirà; perché questa sarà molto aspra. 
E lessersi il sogno replicato due volte a Faraone vuol dire che la cosa è decretata da Dio, e che Dio leseguirà tosto. 
Or dunque si provveda Faraone dun uomo intelligente e savio e lo stabilisca sul paese dEgitto. 
Faraone faccia così: Costituisca de commissari sul paese per prelevare il quinto delle raccolte del paese dEgitto, durante i sette anni dellabbondanza. 
E radunino essi tutti i viveri di queste sette buone annate che stan per venire, e ammassino il grano a disposizione di Faraone per lapprovvigionamento delle città, e lo conservino. 
Questi viveri saranno una riserva per il paese, in vista dei sette anni di carestia che verranno nel paese dEgitto; e così il paese non perirà per la carestia". 
Piacque la cosa a Faraone e a tutti i suoi servitori. 
E Faraone disse ai suoi servitori: "Potremmo noi trovare un uomo pari a questo, in cui sia lo spirito di io?" 
E Faraone disse a Giuseppe: "Giacché Iddio tha fatto conoscere tutto questo, non vè alcuno che sia intelligente e savio al pari di te. 
Tu sarai sopra la mia casa, e tutto il mio popolo obbedirà ai tuoi ordini; per il trono soltanto, io sarò più grande di te". 
E Faraone disse a Giuseppe: "Vedi, io ti stabilisco su tutto il paese dEgitto". 
E Faraone si tolse lanello di mano e lo mise alla mano di Giuseppe; lo fece vestire di abiti di lino fino, e gli mise al collo una collana doro. 
Lo fece montare sul suo secondo carro, e davanti a lui si gridava: "In ginocchio!" Così Faraone lo costituì su tutto il paese dEgitto. 
E Faraone disse a Giuseppe: "Io son Faraone! E senza te, nessuno alzerà la mano o il piede in tutto il paese dEgitto". 
E Faraone chiamò Giuseppe Tsafnath-Paneach e gli dette per moglie Asenath figliuola di Potifera, sacerdote di On. E Giuseppe partì per visitare il paese dEgitto. 
Or Giuseppe avea trentanni quando si presentò dinanzi a Faraone re dEgitto. E Giuseppe uscì dal cospetto di Faraone, e percorse tutto il paese dEgitto. 
Durante i sette anni dabbondanza, la terra produsse a piene mani; 
e Giuseppe adunò tutti i viveri di quei sette anni che vennero nel paese dEgitto, e ripose i viveri nelle città; ripose in ogni città i viveri del territorio circonvicino. 
Così Giuseppe ammassò grano come la rena del mare; in così gran quantità, che si smise di contarlo, perchera innumerevole. 
Or avanti che venisse il primo anno della carestia, nacquero a Giuseppe due figliuoli, che Asenath figliuola di Potifera sacerdote di On gli partorì. 
E Giuseppe chiamò il primogenito Manasse, perché, disse, "Iddio mha fatto dimenticare ogni mio affanno e tutta la casa di mio padre". 
E al secondo pose nome Efraim, perché, disse, "Iddio mha reso fecondo nel paese della mia afflizione". 
I sette anni dabbondanza cherano stati nel paese dEgitto, finirono; 
e cominciarono a venire i sette anni della carestia, come Giuseppe avea detto. E ci fu carestia in tutti i paesi; ma in tutto il paese dEgitto cera del pane. 
Poi la carestia si estese a tutto il paese dEgitto, e il popolo gridò a Faraone per aver del pane. E Faraone disse a tutti gli Egiziani: "Andate da Giuseppe, e fate quello che vi dirà". 
La carestia era sparsa su tutta la superficie del paese, e Giuseppe aperse tutti i depositi e vendé grano agli Egiziani. E la carestia saggravò nel paese dEgitto. 
E da tutti i paesi si veniva in Egitto da Giuseppe per comprar del grano, perché la carestia era grave per tutta la terra. 

Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte sig stå vid Nilfloden. 
Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. 
Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av floden. 
Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade Farao. 
Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, växa på samma strå. 
Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden; 
och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen. Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm. 
Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde uttyda dem för Farao. 
Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i dag påminna om mina synder. 
När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus. 
Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda betydelse. 
Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade drömt gav han en uttydning. 
Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter insatt på min plats, och den andre blev upphängd.» 
Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte om kläder och kom inför Farao. 
Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.» 
Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud skall giva Farao ett lyckosamt svar.» 
Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden av Nilfloden. 
Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de betade i vassen. 
Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula som dessa. 
Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna. 
Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter vaknade jag. 
Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på samma strå. 
Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och svedda av östanvinden; 
och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för mig.» 
Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao. 
De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock sju år; drömmarna hava en och samma betydelse. 
Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma. 
Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra, det har han låtit Farao veta. 
Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens land. 
Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana, att man skall förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och hungersnöden skall förtära landet. 
Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall bliva mycket svår. 
Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta är av Gud bestämt, och att Gud skall låta det ske snart. 
Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan sätta över Egyptens land. 
Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de sju ymniga åren. 
Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att tjäna till föda, och må man sedan förvara den, 
så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet icke behöva förgås genom hungersnöden.» 
Det talet behagade Farao och alla hans tjänare. 
Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken Guds Ande så är som i denne?» 
Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du. 
Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min vill jag vara förmer än du.» 
Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela Egyptens land.» 
Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den gyllene kedjan om hans hals. 
Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man utropade framför honom »<b>abrek</b>». Och han satte honom över hela Egyptens land. 
Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.» 
Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef begav sig ut och besåg Egyptens land. 
Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i hela Egyptens land. 
Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd 
och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade ifrån fälten däromkring. 
Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet, till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom det var omöjligt att hålla räkning på den. 
Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. 
Och Josef gav åt den förstfödde namnet <b>Manasse</b>, »ty», sade han, »Gud har låtit mig förgäta all min olycka och hela min faders hus.» 
Och åt den andre gav han namnet <b>Efraim</b>, »ty», sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land». 
Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land gingo till ända; 
sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt. Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land fanns bröd överallt. 
Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till Josef, och gören vad han säger eder.» 
När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden blev allt större i Egyptens land; 
och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder. 

Gênesis 42

Veja também

Como a oração pode fortalecer sua fé em tempos de dificuldade?

André: o evangelista e pescador de homens