1 Ha una miniera l’argento, e l’oro un luogo dove lo si affina.

2 Il ferro si cava dal suolo, e la pietra fusa dà il rame.

3 L’uomo ha posto fine alle tenebre, egli esplora i più profondi recessi, per trovar le pietre che son nel buio, nell’ombra di morte.

4 Scava un pozzo lontan dall’abitato; il piede più non serve a quei che vi lavorano; son sospesi, oscillano lungi dai mortali.

5 Dalla terra esce il pane, ma, nelle sue viscere, è sconvolta come dal fuoco.

6 Le sue rocce son la dimora dello zaffiro, e vi si trova della polvere d’oro.

7 L’uccello di rapina non conosce il sentiero che vi mena, né l’ha mai scorto l’occhio del falco.

8 Le fiere superbe non vi hanno messo piede, e il leone non v’è passato mai.

9 L’uomo stende la mano sul granito, rovescia dalle radici le montagne.

10 Pratica trafori per entro le rocce, e l’occhio suo scorge quanto v’è di prezioso.

11 Infrena le acque perché non gemano, e le cose nascoste trae fuori alla luce.

12 Ma la Sapienza, dove trovarla? E dov’è il luogo della Intelligenza?

13 L’uomo non ne sa la via, non la si trova sulla terra de’ viventi.

14 L’abisso dice: "Non è in me"; il mare dice: "Non sta da me".

15 Non la si ottiene in cambio d’oro, né la si compra a peso d’argento.

16 Non la si acquista con l’oro di Ofir, con l’onice prezioso o con lo zaffiro.

17 L’oro ed il vetro non reggono al suo confronto, non la si dà in cambio di vasi d’oro fino.

18 Non si parli di corallo, di cristallo; la Sapienza val più delle perle.

19 Il topazio d’Etiopia non può starle a fronte, l’oro puro non ne bilancia il valore.

20 Donde vien dunque la Sapienza? E dov’è il luogo della Intelligenza?

21 Essa è nascosta agli occhi d’ogni vivente, è celata agli uccelli del cielo.

22 L’abisso e la morte dicono: "Ne abbiamo avuto qualche sentore".

23 Dio solo conosce la via che vi mena, egli solo sa il luogo dove dimora,

24 perché il suo sguardo giunge sino alle estremità della terra, perch’egli vede tutto quel ch’è sotto i cieli.

25 Quando regolò il peso del vento e fissò la misura dell’acque,

26 quando dette una legge alla pioggia e tracciò la strada al lampo dei tuoni,

27 allora la vide e la rivelò, la stabilì ed anche l’investigò.

28 E disse all’uomo: "Ecco: temere il Signore: questa è la Sapienza, e fuggire il male è l’Intelligenza"."

1 Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;

2 järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.

3 Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,

4 Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.

5 Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.

6 Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.

7 Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;

8 den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.

9 Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.

10 In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.

11 Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.

12 Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?

13 Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.

14 Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»

15 Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.

16 Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.

17 Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.

18 Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.

19 Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.

20 Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?

21 Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;

22 avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»

23 Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.

24 Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.

25 När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,

26 när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,

27 då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.

28 Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»