1 Giobbe riprese il suo discorso e disse:

2 "Oh foss’io come ne’ mesi d’una volta, come ne’ giorni in cui Dio mi proteggeva,

3 quando la sua lampada mi risplendeva sul capo, e alla sua luce io camminavo nelle tenebre!

4 Oh fossi com’ero a’ giorni della mia maturità, quando Iddio vegliava amico sulla mia tenda,

5 quando l’Onnipotente stava ancora meco, e avevo i miei figliuoli d’intorno;

6 quando mi lavavo i piedi nel latte e dalla roccia mi fluivano ruscelli d’olio!

7 Allorché uscivo per andare alla porta della città e mi facevo preparare il seggio sulla piazza,

8 i giovani, al vedermi, si ritiravano, i vecchi s’alzavano e rimanevano in piedi;

9 i maggiorenti cessavan di parlare e si mettevan la mano sulla bocca;

10 la voce dei capi diventava muta, la lingua s’attaccava al loro palato.

11 L’orecchio che mi udiva, mi diceva beato; l’occhio che mi vedeva mi rendea testimonianza,

12 perché salvavo il misero che gridava aiuto, e l’orfano che non aveva chi lo soccorresse.

13 Scendea su me la benedizione di chi stava per perire, e facevo esultare il cuor della vedova.

14 La giustizia era il mio vestimento ed io il suo; la probità era come il mio mantello e il mio turbante.

15 Ero l’occhio del cieco, il piede dello zoppo;

16 ero il padre de’ poveri, e studiavo a fondo la causa dello sconosciuto.

17 Spezzavo la ganascia all’iniquo, e gli facevo lasciar la preda che avea fra i denti.

18 E dicevo: "Morrò nel mio nido, e moltiplicherò i miei giorni come la rena;

19 le mie radici si stenderanno verso l’acque, la rugiada passerà la notte sui miei rami;

20 la mia gloria sempre si rinnoverà, e l’arco rinverdirà nella mia mano".

21 Gli astanti m’ascoltavano pieni d’aspettazione, si tacevan per udire il mio parere.

22 Quand’avevo parlato, non replicavano; la mia parola scendeva su loro come una rugiada.

23 E m’aspettavan come s’aspetta la pioggia; aprivan larga la bocca come a un acquazzone di primavera.

24 Io sorridevo loro quand’erano sfiduciati; e non potevano oscurar la luce del mio volto.

25 Quando andavo da loro, mi sedevo come capo, ed ero come un re fra le sue schiere, come un consolatore in mezzo agli afflitti.

1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.