1 Poi Elihu seguitando disse:

2 "Aspetta un po’, io t’istruirò; perché c’è da dire ancora a pro di Dio.

3 Io trarrò la mia scienza da lontano e renderò giustizia a colui che m’ha fatto.

4 Per certo, le mie parole non son bugiarde; ti sta dinanzi un uomo dotato di perfetta scienza.

5 Ecco, Iddio è potente, ma non disdegna nessuno; è potente per la forza dell’intelletto suo.

6 Ei non lascia viver l’empio, e fa ragione ai miseri.

7 Non storna lo sguardo suo dai giusti, ma li pone coi re sul trono, ve li fa sedere per sempre, e così li esalta

8 Se gli uomini son talora stretti da catene se son presi nei legami dell’afflizione,

9 Dio fa lor conoscere la lor condotta, le loro trasgressioni, giacché si sono insuperbiti;

10 egli apre così i loro orecchi a’ suoi ammonimenti, e li esorta ad abbandonare il male.

11 Se l’ascoltano, se si sottomettono, finiscono i loro giorni nel benessere, e gli anni loro nella gioia;

12 ma, se non l’ascoltano, periscon trafitti da’ suoi dardi, muoiono per mancanza d’intendimento.

13 Gli empi di cuore s’abbandonano alla collera, non implorano Iddio quand’ei gl’incatena;

14 così muoiono nel fior degli anni, e la lor vita finisce come quella dei dissoluti;

15 ma Dio libera l’afflitto mediante l’afflizione, e gli apre gli orecchi mediante la sventura.

16 Te pure ei vuol trarre dalle fauci della distretta, al largo, dove non è più angustia, e coprir la tua mensa tranquilla di cibi succulenti.

17 Ma, se giudichi le vie di Dio come fan gli empi, il giudizio e la sentenza di lui ti piomberanno addosso.

18 Bada che la collera non ti trasporti alla bestemmia, e la grandezza del riscatto non t’induca a fuorviare!

19 Farebbe egli caso delle tue ricchezze? Non han valore per lui, né l’oro, né tutta la possanza dell’opulenza.

20 Non anelare a quella notte che porta via i popoli dal luogo loro.

21 Guardati bene dal volgerti all’iniquità, tu che sembri preferirla all’afflizione.

22 Vedi, Iddio è eccelso nella sua potenza; chi può insegnare come lui?

23 Chi gli prescrive la via da seguire? Chi osa dirgli: "Tu hai fatto male?"

24 Pensa piuttosto a magnificar le sue opere; gli uomini le celebrano nei loro canti,

25 tutti le ammirano, il mortale le contempla da lungi.

26 Sì, Iddio è grande e noi non lo possiam conoscere; incalcolabile è il numero degli anni suoi.

27 Egli attrae a sé le gocciole dell’acqua; dai vapori ch’egli ha formato stilla la pioggia.

28 Le nubi la spandono, la rovesciano sulla folla de’ mortali.

29 E chi può capire lo spiegamento delle nubi, i fragori che scoppiano nel suo padiglione?

30 Ecco, ora egli spiega intorno a sé la sua luce, or prende per coperta le profondità del mare.

31 Per tal modo punisce i popoli, e dà loro del cibo in abbondanza.

32 S’empie di fulmini le mani, e li lancia contro gli avversari.

33 Il rombo del tuono annunzia ch’ei viene, gli animali lo presenton vicino.

1 Vidare sade Elihu:

2 Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked, ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.

3 Min insikt vill jag hämta vida ifrån, och åt min skapare vill jag skaffa rätt.

4 Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn; en man med fullgod insikt har du framför dig.

5 Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen, han som är så väldig i sitt förstånds kraft.

6 Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv, men åt de arma skaffar han rätt.

7 Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga; de få trona i konungars krets, för alltid låter han dem sitta där i höghet.

8 Och om de läggas bundna i kedjor och fångas i eländets snaror,

9 så vill han därmed visa dem vad de hava gjort, och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;

10 han vill då öppna deras öra för tuktan och mana dem att vända om ifrån fördärvet.

11 Om de då höra på honom och underkasta sig, så få de framleva sina dagar i lycka och sina år i ljuvlig ro.

12 Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det.

13 Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band,

14 deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott.

15 Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra.

16 Så sökte han ock draga dig ur nödens gap, ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde; och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.

17 Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom; ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.

18 Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid, och huru svårt du än har måst plikta, borde du ej därav ledas vilse.

19 Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft?

20 Du må ej längta så ivrigt efter natten, den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.

21 Tag dig till vara, så att du ej vänder dig till vad fördärvligt är; sådant behagar dig ju mer än att lida.

22 Se, Gud är upphöjd genom sin kraft. Var finnes någon mästare som är honom lik?

23 Vem har föreskrivit honom hans väg, och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»

24 Tänk då på att upphöja hans gärningar, dem vilka människorna besjunga

25 och som de alla skåda med lust, de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.

26 Ja, Gud är för hög för vårt förstånd, hans år äro flera än någon kan utrannsaka.

27 Se, vattnets droppar drager han uppåt, och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;

28 skyarna gjuta dem ut såsom en ström, låta dem drypa ned över talrika människor.

29 Ja, kan någon fatta molnens utbredning, braket som utgår från hans hydda?

30 Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen, och själva havsgrunden höljer han in däri.

31 Ty så utför han sina domar över folken; så bereder han ock näring i rikligt mått.

32 I ljungeldsljus höljer han sina händer och sänder det ut mot dem som begynna strid.

33 Budskap om honom bär hans dunder; själva boskapen bebådar hans antåg.