Lucas 8 - Bíblia Online

Ed avvenne in appresso che egli andava attorno di città in città e di villaggio in villaggio, predicando ed annunziando la buona novella del regno di Dio; 
e con lui erano i dodici e certe donne che erano state guarite da spiriti maligni e da infermità: Maria, detta Maddalena, dalla quale erano usciti sette demoni, 
e Giovanna, moglie di Cuza, amministratore dErode, e Susanna ed altre molte che assistevano Gesù ed i suoi coi loro beni. 
Or come si raunava gran folla e la gente dogni città accorreva a lui, egli disse in parabola: 
Il seminatore uscì a seminar la sua semenza; e mentre seminava, una parte del seme cadde lungo la strada, e fu calpestato e gli uccelli del cielo lo mangiarono. 
Ed unaltra cadde sulla roccia; e come fu nato seccò perché non avea umore. 
Ed unaltra cadde in mezzo alle spine; e le spine, nate insieme col seme, lo soffocarono. 
Ed unaltra parte cadde nella buona terra; e nata che fu, fruttò il cento per uno. Dicendo queste cose, esclamava: Chi ha orecchi da udire, oda. 
E i suoi discepoli gli domandarono che volesse dir questa parabola. 
Ed egli disse: A voi è dato di conoscere i misteri del regno di Dio; ma agli altri se ne parla in parabole, affinché vedendo non veggano, e udendo non intendano. 
Or questo è il senso della parabola: Il seme è la parola di Dio. 
Quelli lungo la strada son coloro che hanno udito; ma poi viene il diavolo e porta via la Parola dal cuor loro, affinché non credano e non siano salvati. 
E quelli sulla roccia son coloro i quali, quando hanno udito la Parola, la ricevono con allegrezza; ma costoro non hanno radice, credono per un tempo, e quando viene la prova, si traggono indietro. 
E quel chè caduto fra le spine, son coloro che hanno udito, ma se ne vanno e restan soffocati dalle cure e dalle ricchezze e dai piaceri della vita, e non arrivano a maturità. 
E quel chè in buona terra, son coloro i quali, dopo aver udita la Parola, la ritengono in un cuore onesto e buono, e portan frutto con perseveranza. 
Or niuno, accesa una lampada, la copre con un vaso, o la mette sotto il letto; anzi la mette sul candeliere, acciocché chi entra vegga la luce. 
Poiché non vè nulla di nascosto che non abbia a diventar manifesto, né di segreto che non abbia a sapersi ed a farsi palese. 
Badate dunque come ascoltate: perché a chi ha sarà dato; ma a chi non ha, anche quel che pensa davere gli sarà tolto. 
Or sua madre e i suoi fratelli vennero a lui; e non poteano avvicinarglisi a motivo della folla. 
E gli fu riferito: Tua madre e i tuoi fratelli son là fuori, che ti voglion vedere. 
Ma egli, rispondendo, disse loro: Mia madre e miei fratelli son quelli che ascoltano la parola di Dio e la mettono in pratica. 
Or avvenne, in un di quei giorni, chegli entrò in una barca co suoi discepoli, e disse loro: Passiamo allaltra riva del lago. E presero il largo. 
E mentre navigavano, egli si addormentò; e calò sul lago un turbine di vento, talché la barca sempiva dacqua, ed essi pericolavano. 
E accostatisi, lo svegliarono, dicendo: Maestro, Maestro, noi periamo! Ma egli, destatosi, sgridò il vento e i flutti che sacquetarono, e si fe bonaccia. 
Poi disse loro: Dovè la fede vostra? Ma essi, impauriti e maravigliati, diceano luno allaltro: Chi è mai costui che comanda anche ai venti ed allacqua e gli ubbidiscono? 
E navigarono verso il paese dei Geraseni che è dirimpetto alla Galilea. 
E quando egli fu smontato a terra, gli si fece incontro un uomo della città, il quale era posseduto da demoni, e da lungo tempo non indossava vestito, e non abitava casa ma stava ne sepolcri. 
Or quando ebbe veduto Gesù, dato un gran grido, gli si prostrò dinanzi, e disse con gran voce: Che vè fra me e te, o Gesù, Figliuolo dellIddio altissimo? Ti prego, non mi tormentare. 
Poiché Gesù comandava allo spirito immondo duscir da quelluomo; molte volte infatti esso se nera impadronito; e benché lo si fosse legato con catene e custodito in ceppi, avea spezzato i legami, ed era portato via dal demonio ne deserti. 
E Gesù gli domandò: Qual è il tuo nome? Ed egli rispose: Legione; perché molti demoni erano entrati in lui. 
Ed essi lo pregavano che non comandasse loro dandar nellabisso. 
Or cera quivi un branco numeroso di porci che pascolava pel monte; e que demoni lo pregarono di permetter loro dentrare in quelli. Ed egli lo permise loro. 
E i demoni, usciti da quelluomo, entrarono ne porci; e quel branco si avventò a precipizio giù nel lago ed affogò. 
E quando quelli che li pasturavano videro ciò chera avvenuto, se ne fuggirono e portaron la notizia in città e per la campagna. 
E la gente uscì fuori a veder laccaduto; e venuta a Gesù, trovò luomo, dal quale erano usciti i demoni, che sedeva a piedi di Gesù, vestito ed in buon senno; e simpaurirono. 
E quelli che aveano veduto, raccontarono loro come lindemoniato era stato liberato. 
E lintera popolazione della circostante regione de Geraseni pregò Gesù che se nandasse da loro; ercheran presi da grande spavento. Ed egli, montato nella barca, se ne tornò indietro. 
E luomo dal quale erano usciti i demoni, lo pregava di poter stare con lui, ma Gesù lo licenziò, dicendo: 
Torna a casa tua, e racconta le grandi cose che Iddio ha fatte per te. Ed egli se ne andò per tutta la città, proclamando quanto grandi cose Gesù avea fatte per lui. 
Al suo ritorno, Gesù fu accolto dalla folla, perché tutti lo stavano aspettando. 
Ed ecco venire un uomo, chiamato Iairo, che era capo della sinagoga; e gittatosi ai piedi di Gesù, lo pregava dentrare in casa sua, 
perché avea una figlia unica di circa dodici anni, e quella stava per morire. Or mentre Gesù vandava, la moltitudine laffollava. 
E una donna che avea un flusso di sangue da dodici anni ed avea spesa ne medici tutta la sua sostanza senza poter esser guarita da alcuno, 
accostatasi per di dietro, gli toccò il lembo della veste; e in quellistante il suo flusso ristagnò. 
E Gesù domandò: Chi mha toccato? E siccome tutti negavano, Pietro e quelli cheran con lui, risposero: Maestro, le turbe ti stringono e taffollano. 
Ma Gesù replicò: Qualcuno mha toccato, perché ho sentito che una virtù è uscita da me. 
E la donna, vedendo che non era rimasta inosservata, venne tutta tremante, e gittatasi a suoi piedi, dichiarò, in presenza di tutto il popolo, per qual motivo lavea toccato e comera stata guarita in un istante. 
Ma egli le disse: Figliuola, la tua fede tha salvata; vattene in pace. 
Mentregli parlava ancora, venne uno da casa del capo della sinagoga, a dirgli: La tua figliuola è morta; non incomodar più oltre il Maestro. 
Ma Gesù, udito ciò, rispose a Iairo: Non temere; solo abbi fede, ed ella sarà salva. 
Ed arrivato alla casa, non permise ad alcuno dentrarvi con lui, salvo che a Pietro, a Giovanni, a iacomo e al padre e alla madre della fanciulla. 
Or tutti piangevano e facean cordoglio per lei. Ma egli disse: Non piangete; ella non è morta, ma dorme. 
E si ridevano di lui, sapendo chera morta. 
Ma egli, presala per la mano, disse ad alta voce: Fanciulla, lèvati! 
E lo spirito di lei tornò; ella salzò subito, ed egli comandò che le si desse da mangiare. 
E i gentori di lei sbigottirono: ma egli ordinò loro di non dire ad alcuno quel che era accenuto. 

Därefter vandrade han igenom landet, från stad till stad och från by till by, och predikade och förkunnade evangelium om Guds rike. Och med honom följde de tolv, 
så ock några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar och botade från sjukdomar: Maria, som kallades Magdalena, ur vilken sju onda andar hade blivit utdrivna, 
och Johanna, hustru till Herodes' fogde Kusas, och Susanna och många andra som tjänade dem med sina ägodelar. 
Då nu mycket folk kom tillhopa, i det att inbyggarna i de särskilda städerna begåvo sig ut till honom, sade han i en liknelse: 
»En såningsman gick ut för att så sin säd. Och när han sådde, föll somt vid vägen och blev nedtrampat, och himmelens fåglar åto upp det. 
Och somt föll på stengrund, och när det hade vuxit upp, torkade det bort, eftersom det icke där hade någon fuktighet. 
Och somt föll bland törnen, och törnena växte upp tillsammans därmed och förkvävde det. 
Men somt föll i god jord, och när det hade vuxit upp, bar det hundrafaldig frukt.» Sedan han hade talat detta, sade han med hög röst: »Den som har öron till att höra, han höre.» 
Då frågade hans lärjungar honom vad denna liknelse betydde. 
Han sade: »Eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter, men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå'. 
Så är nu detta liknelsens mening: Säden är Guds ord. 
Och att den såddes vid vägen, det är sagt om dem som hava hört ordet, men sedan kommer djävulen och tager bort det ur deras hjärtan, för att de icke skola komma till tro och bliva frälsta. 
Och att den såddes på stengrunden det är sagt om dem, som när de få höra ordet, taga emot det med glädje, men icke hava någon rot; de tro allenast till en tid, och i frestelsens stund avfalla de. 
Och att den föll bland törnena, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, gå bort och låta sig förkvävas av rikedomens omsorger och njutandet av livets goda och så icke föra något fram till mognad. 
Men att den föll i den goda jorden, det är sagt om dem, som när de hava hört ordet, behålla det i rättsinniga och goda hjärtan och bära frukt i ståndaktighet. 
Ingen tänder ett ljus och gömmer det sedan under ett kärl eller sätter det under en bänk, utan man sätter det på en ljusstake, för att de som komma in skola se skenet. 
Ty intet är fördolt, som icke skall bliva uppenbart, ej heller är något undangömt, som icke skall bliva känt och komma i dagen. 
Akten fördenskull på huru I hören. Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han menar sig hava.» 
Och hans moder och hans bröder kommo och sökte honom, men för folkets skull kunde de icke komma in till honom. 
Då sade man till honom: »Din moder och dina broder stå härutanför och vilja träffa dig.» 
Men han svarade och sade till dem: »Min moder och mina bröder äro dessa, som höra Guds ord och göra det.» 
En dag steg han med sina lärjungar i en båt och sade till dem: »Låt oss fara över sjön till andra sidan.» Och de lade ut. 
Och medan de seglade fram, somnade han. Men en stormvind for ned över sjön, och deras båt begynte fyllas med vatten, så att de voro i fara. 
Då gingo de fram och väckte upp honom och sade: »Mästare, Mästare, vi förgås.» När han så hade vaknat, näpste han vinden och vattnets vågor, och de stillades, och det blev lugnt. 
Därefter sade han till dem: »Var är eder tro?» Men de hade blivit häpna och förundrade sig och sade till varandra: »Vem är då denne? Han befaller ju både vindarna och vattnet, och de lyda honom.» 
Så foro de över till gerasenernas land, som ligger mitt emot Galileen. 
Och när han hade stigit i land, kom en man från staden emot honom, en som var besatt av onda andar, och som under ganska lång tid icke hade haft kläder på sig och icke bodde i hus, utan bland gravarna. 
Då nu denne fick se Jesus, skriade han och föll ned för honom och sade med hög röst: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, son? Jag beder dig, plåga mig icke.» 
Jesus skulle nämligen just bjuda den orene anden att fara ut ur mannen. Ty i lång tid hade han farit svårt fram med mannen; och väl hade denne varit fängslad med kedjor och fotbojor och hållits i förvar, men han hade slitit sönder bojorna och hade av den onde anden blivit driven ut i öknarna. 
Jesus frågade honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade: »Legion.» Ty det var många onda andar som hade farit in i honom. 
Och dessa bådo Jesus att han icke skulle befalla dem att fara ned i avgrunden. 
Nu gick där en ganska stor svinhjord i bet på berget. Och de bådo honom att han ville tillstädja dem att fara in i svinen. Och han tillstadde dem det. 
Då gåvo sig de onda andarna åstad ut ur mannen och foro in i svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade. 
Men när herdarna sågo vad som hade skett, flydde de och berättade härom i staden och på landsbygden. 
Och folket gick ut för att se vad som hade skett. När de då kommo till Jesus, funno de mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, sitta invid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad. 
Och de som hade sett händelsen omtalade för dem huru den besatte hade blivit botad. 
Allt folket ifrån den kringliggande trakten av gerasenernas land bad då Jesus att han skulle gå bort ifrån dem, ty de voro gripna av stor förskräckelse. Så steg han då i en båt för att vända tillbaka. 
Och mannen, ur vilken de onda andarna hade blivit utdrivna, bad honom att få följa honom. Men Jesus tillsade honom att gå, med de orden: 
»Vänd tillbaka hem, och förtälj huru stora ting Gud har gjort med dig.» Då gick han bort och förkunnade i hela staden huru stora ting Jesus hade gjort med honom. 
När Jesus kom tillbaka, mottogs han av folket; ty alla väntade de på honom. 
Då kom där en man, vid namn Jairus, som var föreståndare för synagogan. Denne föll ned för Jesu fötter och bad honom att han skulle komma till hans hus; 
ty han hade ett enda barn, en dotter, vid pass tolv år gammal, som låg för döden. Men under det att han var på väg dit, trängde folket hårt på honom. 
Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år och icke hade kunnat botas av någon. 
Hon närmade sig honom bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel, och strax stannade hennes blodgång 
Men Jesus frågade: »Vem var det som rörde vid mig?» Då alla nekade till att hava gjort det, sade Petrus: »Mästare, hela folkhopen trycker och tränger dig ju.» 
Men Jesus sade: »Det var någon som rörde vid mig; ty jag kände att kraft gick ut ifrån mig.» 
Då nu kvinnan såg att hon icke hade blivit obemärkt, kom hon fram bävande och föll ned för honom och omtalade inför allt folket varför hon hade rört vid honom, och huru hon strax hade blivit frisk. 
Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid.» 
Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.» 
Men när Jesus hörde detta, sade han till honom: »Frukta icke; tro allenast, så får hon liv igen.» 
Och när han hade kommit fram till hans hus, tillstadde han ingen att gå med ditin, utom Petrus och Johannes och Jakob och därtill flickans fader och moder. 
Och alla gräto och jämrade sig över henne. Men han sade: »Gråten icke; hon är icke död, hon sover.» 
Då hånlogo de åt honom, ty de visste ju att hon var död. 
Men han tog henne vid handen och sade med hög röst: »Flicka, stå upp.» 
Då kom hennes ande igen, och hon stod strax upp. Och han tillsade att man skulle giva henne något att äta. 
Och hennes föräldrar blevo uppfyllda av häpnad; men han förbjöd dem att för någon omtala vad som hade skett. 

Lucas 9

Veja também

O que a Bíblia diz sobre se tocar?

Os frutos do Espírito: como eles se manifestam em nossa vida?