Lucas 9 - Bíblia Online

Ora Gesù, chiamati assieme i dodici, diede loro potestà ed autorità su tutti i demoni e di guarir le malattie. 
E li mandò a predicare il regno di Dio e a guarire glinfermi. 
E disse loro: Non prendete nulla per viaggio: né bastone, né sacca, né pane, né danaro, e non abbiate tunica di ricambio. 
E in qualunque casa sarete entrati, in quella dimorate e da quella ripartite. 
E quantè a quelli che non vi riceveranno, uscendo dalla loro città, scotete la polvere dai vostri piedi, in testimonianza contro a loro. 
Ed essi, partitisi, andavano attorno di villaggio in villaggio, evangelizzando e facendo guarigioni per ogni dove. 
Ora, Erode il tetrarca udì parlare di tutti que fatti; e nera perplesso, perché taluni dicevano: Giovanni è risuscitato dai morti; 
altri dicevano: E apparso Elia; ed altri: E risuscitato uno degli antichi profeti. 
Ma Erode disse: Giovanni lho fatto decapitare; chi è dunque costui del quale sento dir tali cose? E ercava di vederlo. 
E gli apostoli, essendo ritornati, raccontarono a Gesù tutte le cose che aveano fatte; ed egli, presili seco, si ritirò in disparte verso una città chiamata Betsaida. 
Ma le turbe, avendolo saputo, lo seguirono; ed egli, accoltele, parlava loro del regno di Dio, e guariva quelli che avean bisogno di guarigione. 
Or il giorno cominciava a declinare; e i dodici, accostatisi, gli dissero: Licenzia la moltitudine, affinché se ne vada per i villaggi e per le campagne dintorno per albergarvi e per trovarvi da mangiare, perché qui siamo in un luogo deserto. 
Ma egli disse loro: Date lor voi da mangiare. Ed essi risposero: Noi non abbiamo altro che cinque pani e due pesci; se pur non andiamo noi a comprar dei viveri per tutto questo popolo. 
Poiché veran cinquemila uomini. Ed egli disse ai suoi discepoli: Fateli accomodare a cerchi duna cinquantina. 
E così li fecero accomodar tutti. 
Poi Gesù prese i cinque pani e i due pesci; e levati gli occhi al cielo, li benedisse, li spezzò e li dava ai suoi discepoli per metterli dinanzi alla gente. 
E tutti mangiarono e furon sazi; e de pezzi loro avanzati si portaron via dodici ceste. 
Or avvenne che mentregli stava pregando in disparte, i discepoli erano con lui; ed egli domandò loro: Chi dicono le turbe chio sia? 
E quelli risposero: Gli uni dicono Giovanni Battista; altri, Elia; ed altri, uno dei profeti antichi risuscitato. 
Ed egli disse loro: E voi, chi dite chio sia? E Pietro, rispondendo, disse: Il Cristo di Dio. 
Ed egli vietò loro severamente di dirlo ad alcuno, e aggiunse: 
Bisogna che il Figliuol delluomo soffra molte cose, e sia reietto dagli anziani e dai capi sacerdoti e dagli scribi, e sia ucciso, e risusciti il terzo giorno. 
Diceva poi a tutti: Se uno vuol venire dietro a me, rinunzi a se stesso, prenda ogni giorno la sua croce e mi seguiti. 
Perché chi vorrà salvare la sua vita, la perderà; ma chi avrà perduto la propria vita per me, esso la salverà. 
Infatti, che giova egli alluomo laver guadagnato tutto il mondo, se poi ha perduto o rovinato se stesso? 
Perché se uno ha vergogna di me e delle mie parole, il Figliuol delluomo avrà vergogna di lui, quando verrà nella gloria sua e del Padre e de santi angeli. 
Or io vi dico in verità che alcuni di coloro che son qui presenti non gusteranno la morte, finché non abbian veduto il regno di Dio. 
Or avvenne che circa otto giorni dopo questi ragionamenti, Gesù prese seco Pietro, Giovanni e iacomo, e salì sul monte per pregare. 
E mentre pregava, laspetto del suo volto fu mutato, e la sua veste divenne candida sfolgorante. 
Ed ecco, due uomini conversavano con lui; ed erano Mosè ed Elia, 
i quali, appariti in gloria, parlavano della dipartenza chegli stava per compiere in Gerusalemme. 
Or Pietro e quelli cheran con lui, erano aggravati dal sonno; e quando si furono svegliati, videro la sua gloria e i due uomini che stavan con lui. 
E come questi si partivano da lui, Pietro disse a Gesù: Maestro, egli è bene che stiamo qui; facciamo tre tende: una per te, una per Mosè, ed una per Elia; non sapendo quel che si dicesse. 
E mentre diceva così, venne una nuvola che li coperse della sua ombra; e i discepoli temettero quando quelli entrarono nella nuvola. 
Ed una voce venne dalla nuvola, dicendo: Questo è il mio figliuolo, leletto mio; ascoltatelo. 
E mentre si faceva quella voce, Gesù si trovò solo. Ed essi tacquero, e non riferirono in quei giorni ad alcuno nulla di quel che aveano veduto. 
Or avvenne il giorno seguente che essendo essi scesi dal monte, una gran moltitudine venne incontro a Gesù. 
Ed ecco, un uomo dalla folla esclamò: Maestro, te ne prego, volgi lo sguardo al mio figliuolo; è lunico chio abbia; 
ed ecco uno spirito lo prende, e subito egli grida, e lo spirito lo getta in convulsione facendolo schiumare, e a fatica si diparte da lui, fiaccandolo tutto. 
Ed ho pregato i tuoi discepoli di cacciarlo, ma non hanno potuto. 
E Gesù, rispondendo, disse: O generazione incredula e perversa, fino a quando sarò io con voi e vi sopporterò? 
Mena qua il tuo figliuolo. E mentre il fanciullo si avvicinava, il demonio lo gettò per terra e lo torse in convulsione; ma Gesù sgridò lo spirito immondo, guarì il fanciullo, e lo rese a suo padre. 
E tutti sbigottivano della grandezza di Dio. 
Ora, mentre tutti si maravigliavano di tutte le cose che Gesù faceva, egli disse ai suoi discepoli: Voi, tenete bene a mente queste parole: Il Figliuol delluomo sta per esser dato nelle mani degli uomini. 
Ma essi non capivano quel detto chera per loro coperto dun velo, per modo che non lo intendevano, e temevano dinterrogarlo circa quel detto. 
Poi sorse fra loro una disputa sul chi di loro fosse il maggiore. 
Ma Gesù, conosciuto il pensiero del loro cuore, prese un piccolo fanciullo, se lo pose accanto, e disse oro: 
Chi riceve questo piccolo fanciullo nel nome mio, riceve me; e chi riceve me, riceve Colui che mha mandato. Poiché chi è il minimo fra tutti voi, quello è grande. 
Or Giovanni prese a dirgli: Maestro, noi abbiam veduto un tale che cacciava i demoni nel tuo nome, e glielo abbiamo vietato perché non ti segue con noi. 
Ma Gesù gli disse: Non glielo vietate, perché chi non è contro voi è per voi. 
Poi, come savvicinava il tempo della sua assunzione, Gesù si mise risolutamente in via per andare a erusalemme. 
E mandò davanti a sé de messi, i quali, partitisi, entrarono in un villaggio de Samaritani per preparargli alloggio. 
Ma quelli non lo ricevettero perché era diretto verso Gerusalemme. 
Veduto ciò, i suoi discepoli Giacomo e Giovanni dissero: Signore, vuoi tu che diciamo che scenda fuoco dal cielo e li consumi? 
Ma egli, rivoltosi, li sgridò. 
E se ne andarono in un altro villaggio. 
Or avvenne che mentre camminavano per la via, qualcuno gli disse: Io ti seguiterò dovunque tu andrai. 
E Gesù gli rispose: Le volpi hanno delle tane e gli uccelli del cielo dei nidi, ma il Figliuol delluomo non ha dove posare il capo. 
E ad un altro disse: Seguitami. Ed egli rispose: Permettimi prima dandare a seppellir mio padre. 
Ma Gesù gli disse: Lascia i morti seppellire i loro morti; ma tu va ad annunziare il regno di Dio. 
E un altro ancora gli disse: Ti seguiterò, Signore, ma permettimi prima daccomiatarmi da que di casa mia. 
Ma Gesù gli disse: Nessuno che abbia messo la mano allaratro e poi riguardi indietro, è adatto al regno di Dio. 

Och han kallade tillhopa de tolv och gav dem makt och myndighet över alla onda andar, så ock makt att bota sjukdomar. 
Och han sände ut dem till att predika Guds rike och till att bota sjuka. 
Och han sade till dem: »Tagen intet med eder på vägen, varken stav eller ränsel eller bröd eller penningar, och haven icke heller dubbla livklädnader. 
Och när I haven kommit in något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten. 
Och om man någonstädes icke tager emot eder, så gån bort ifrån den staden, och skudden stoftet av edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem.» 
Och de gingo ut och vandrade igenom landet, från by till by, och förkunnade evangelium och botade sjuka allestädes. 
Men när Herodes, landsfursten, fick höra om allt detta som skedde visste han icke vad han skulle tro. Ty somliga sade: »Det är Johannes, som har uppstått från de döda.» 
Men andra sade: »Det är Elias, som har visat sig.» Andra åter sade: »Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.» 
Men Herodes själv sade: »Johannes har jag låtit halshugga. Vem är då denne, som jag hör sådant om?» Och han sökte efter tillfälle att få se honom. 
Och apostlarna kommo tillbaka och förtäljde för Jesus huru stora ting de hade gjort. De tog han dem med sig och drog sig undan till en stad som hette Betsaida, där de kunde vara allena. 
Men när folket fick veta detta, gingo de efter honom. Och han lät dem komma till sig och talade till dem om Guds rike; och dem som behövde botas gjorde han friska. 
Men dagen begynte nalkas sitt slut. Då trädde de tolv fram och sade till honom: »Låt folket skiljas åt, så att de kunna gå bort i byarna och gårdarna häromkring och skaffa sig härbärge och få mat; vi äro ju här i en öde trakt.» 
Men han sade till dem: »Given I dem att äta.» De svarade: »Vi hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola gå bort och köpa mat åt allt detta folk.» 
Där voro nämligen vid pass fem tusen män. Då sade han till sina lärjungar: »Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så omkring i vart.» 
Och de gjorde så och läto dem alla lägga sig ned. 
Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och säg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket. 
Och de åto alla och blevo mätta. sedan samlade man upp de stycken som hade blivit över efter dem, tolv korgar. 
När han en gång hade dragit sig undan och var stadd i byn, voro hans lärjungar hos honom. Och han frågade dem och sade: »Vem säger folket mig vara?» 
De svarade och sade: »Johannes döparen; dock säga andra Elias; andra åter säga: 'Det är någon av de gamla profeterna, som har uppstått.'» 
Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade och sade: »Guds Smorde.» 
Då förbjöd han dem strängeligen att säga detta till någon. 
Och han sade: »Människosonen måste lida mycket, och han skall bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och skall bliva dödad, men på tredje dagen skall han uppstå igen.» 
Och han sade till alla: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så följe han mig. 
Ty den som vill bevara sitt liv han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min skull, han skall bevara det. 
Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men mister sig själv eller själv går förlorad? 
Den som blyges för mig och för mina ord, för honom skall Människosonen blygas, när han kom mer i sin och min Faders och de heliga änglarnas härlighet. 
Men sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smaka döden, förrän de få se Guds rike.» 
Vid pass åtta dagar efter det att han hade talat detta tog han Petrus och Johannes och Jakob med sig och gick upp på berget för att bedja. 
Och under det att han bad, blev hans ansikte förvandlat, och hans kläder blevo skinande vita. 
Och de, två män stodo där och samtalade med honom, och dessa voro Moses och Elias. 
De visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, vilken han skulle fullborda i Jerusalem. 
Men Petrus och de som voro med honom voro förtyngda av sömn; då de sedan vaknade, sågo de hans härlighet och de båda männen, som stodo hos honom. 
När så dessa skulle skiljas ifrån honom, sade Petrus till Jesus: »Mästare, har är oss gott att vara; låt oss göra tre hyddor, en åt dig och en åt Moses och en åt Elias.» Han visste nämligen icke vad han sade. 
Medan han så talade, kom en sky och överskyggde dem; och de blevo förskräckta, när de trädde in i skyn. 
Och ur skyn kom en röst som sade: »Denne är min Son, den utvalde; hören honom.» 
Och i detsamma som rösten kom, funno de Jesus vara där allena. -- Och de förtego detta och omtalade icke för någon på den tiden något av vad de hade sett. 
När de dagen därefter gingo ned från berget, hände sig att mycket folk kom honom till mötes. 
Då ropade en man ur folkhopen och sade: »Mästare, jag beder dig, se till min son, ty han är mitt enda barn. 
Det är så, att en ande plägar gripa fatt i honom, och strax skriar han då, och anden sliter och rycker honom, och fradgan står honom om munnen. Och det är med knapp nöd han släpper honom, sedan han har sönderbråkat honom. 
Nu bad jag dina lärjungar att de skulle driva ut honom, men de kunde det icke.» 
Då svarade Jesus och sade: »O du otrogna och vrånga släkte, huru länge måste jag vara hos eder och härda ut med eder? För hit din son.» 
Men ännu medan denne var på väg fram, kastade den onde anden omkull honom och slet och ryckte honom. Då tilltalade Jesus den orene anden strängt och gjorde gossen frisk och gav honom tillbaka åt hans fader. 
Och alla häpnade över Guds stora makt. Då nu alla förundrade sig över alla de gärningar som han gjorde, sade han till sina lärjungar: 
»Tagen emot dessa ord med öppna öron: Människosonen skall bliva överlämnad i människors händer. 
Men de förstodo icke detta som han sade, och det var förborgat för dem, så att de icke kunde fatta det; dock fruktade de att fråga honom om det som han hade sagt. 
Och bland dem uppstod tanken på vilken av dem som vore störst. 
Men Jesus förstod deras hjärtans tankar och tog ett barn och ställde det bredvid sig 
och sade till dem: »Den som tager emot detta barn i mitt namn, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst bland eder alla, han är störst. 
Och Johannes tog till orda och sade: »Mästare, sågo huru en man drev ut onda andar genom ditt namn; och du ville hindra honom, eftersom han icke följde med oss.» 
Men Jesus sade till honom: »Hindren honom icke; ty den som icke är emot eder, han är för eder.» 
Då nu tiden var inne att han skulle bliva upptagen, beslöt han att ställa sin färd till Jerusalem. 
Och han sände budbärare framför sig; och de gingo åstad och kommo in i en samaritisk by för att reda till åt honom. 
Men folket där tog icke emot honom, eftersom han var stadd på färd till Jerusalem. 
När de båda lärjungarna Jakob i och Johannes förnummo detta, sade de: »Herre, vill du att vi skola bedja att eld kommer ned från himmelen och förtär dem?» 
Då vände han sig om och tillrättavisade dem. 
Och de gingo till en annan by. 
Medan de nu färdades fram på vägen, sade någon till honom: »Jag vill följa dig, varthelst du går. 
Då svarade Jesus honom: »Rävarna hava kulor, och himmelens fåglar hava nästen; men Människosonen har ingen plats där han kan vila sitt huvud.» 
Och till en annan sade han: »Föl; mig.» Men denne svarade: »Tillstäd mig att först gå bort och begrava min fader.» 
Då sade han till honom: »Låt de döda begrava sina döda; men gå du åstad och förkunna Guds rike.» 
Åter en annan sade: »Jag vill följa dig, Herre, men tillstäd mig att först taga avsked av dem som höra till mitt hus.» 
Då svarade Jesus honom: »Ingen som ser sig tillbaka, sedan han har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.» 

Lucas 10

Veja também

As aparições de Cristo e sua importância na fé cristã

A importância do arrependimento na vida cristã