1 All’uomo, i disegni del cuore; ma la risposta della lingua vien dall’Eterno.

2 Tutte le vie dell’uomo a lui sembran pure, ma l’Eterno pesa gli spiriti.

3 Rimetti le cose tue nell’Eterno, e i tuoi disegni avran buona riuscita.

4 L’Eterno ha fatto ogni cosa per uno scopo; anche l’empio, per il dì della sventura.

5 Chi è altero d’animo è in abominio all’Eterno; certo è che non rimarrà impunito.

6 Con la bontà e con la fedeltà l’iniquità si espia, e col timor dell’Eterno si evita il male.

7 Quando l’Eterno gradisce le vie d’un uomo, riconcilia con lui anche i nemici.

8 Meglio poco con giustizia, che grandi entrate senza equità.

9 Il cuor dell’uomo medita la sua via, ma l’Eterno dirige i suoi passi.

10 Sulle labbra del re sta una sentenza divina; quando pronunzia il giudizio la sua bocca non erra.

11 La stadera e le bilance giuste appartengono all’Eterno, tutti i pesi del sacchetto son opera sua.

12 I re hanno orrore di fare il male, perché il trono è reso stabile con la giustizia.

13 Le labbra giuste sono gradite ai re; essi amano chi parla rettamente.

14 Ira del re vuol dire messaggeri di morte, ma l’uomo savio la placherà.

15 La serenità del volto del re dà la vita, e il suo favore è come nube di pioggia primaverile.

16 L’acquisto della sapienza oh quanto è migliore di quello dell’oro, e l’acquisto dell’intelligenza preferibile a quel dell’argento!

17 La strada maestra dell’uomo retto è evitare il male; chi bada alla sua via preserva l’anima sua.

18 La superbia precede la rovina, e l’alterezza dello spirito precede la caduta.

19 Meglio esser umile di spirito coi miseri, che spartir la preda coi superbi.

20 Chi presta attenzione alla Parola se ne troverà bene, e beato colui che confida nell’Eterno!

21 Il savio di cuore è chiamato intelligente, e la dolcezza delle labbra aumenta il sapere.

22 Il senno, per chi lo possiede, è fonte di vita, ma la stoltezza è il castigo degli stolti.

23 Il cuore del savio gli rende assennata la bocca, e aumenta il sapere sulle sue labbra.

24 Le parole soavi sono un favo di miele: dolcezza all’anima, salute al corpo.

25 V’è tal via che all’uomo par diritta, ma finisce col menare alla morte.

26 La fame del lavoratore lavora per lui, perché la sua bocca lo stimola.

27 L’uomo cattivo va scavando ad altri del male, sulle sue labbra c’è come un fuoco divorante.

28 L’uomo perverso semina contese, e il maldicente disunisce gli amici migliori.

29 L’uomo violento trascina il compagno, e lo mena per una via non buona.

30 Chi chiude gli occhi per macchinar cose perverse, chi si morde le labbra, ha già compiuto il male.

31 I capelli bianchi sono una corona d’onore; la si trova sulla via della giustizia.

32 Chi è lento all’ira val più del prode guerriero; chi padroneggia sé stesso val più di chi espugna città.

33 Si gettan le sorti nel grembo, ma ogni decisione vien dall’Eterno.

1 En människa gör upp planer i sitt hjärta, men från HERREN kommer vad tungan svarar.

2 Var man tycker sina vägar vara goda, men HERREN är den som prövar andarna.

3 Befall dina verk åt HERREN, så hava dina planer framgång.

4 HERREN har gjort var sak för dess särskilda mål, så ock den ogudaktige för olyckans dag.

5 En styggelse för HERREN är var högmodig man; en sådan bliver förvisso icke ostraffad.

6 Genom barmhärtighet och trofasthet försonas missgärning, och genom HERRENS fruktan undflyr man det onda.

7 Om en mans vägar behaga HERREN väl så gör han ock hans fiender till hans vänner.

8 Bättre är något litet med rättfärdighet än stor vinning med orätt.

9 Människans hjärta tänker ut en väg, men HERREN är den som styr hennes steg.

10 Gudasvar är på konungens läppar, i domen felar icke hans mun.

11 Våg och rätt vägning äro från HERREN, alla vikter i pungen äro hans verk.

12 En styggelse för konungar äro ogudaktiga gärningar, ty genom rättfärdighet bliver tronen befäst.

13 Rättfärdiga läppar behaga konungar väl, Och den som talar vad rätt är, han bliver älskad.

14 Konungens vrede är dödens förebud, men en vis man blidkar den.

15 När konungen låter sitt ansikte lysa, är där liv, och hans välbehag är såsom ett moln med vårregn.

16 Långt bättre är att förvärva vishet än guld förstånd är mer värt att förvärvas än silver.

17 De redligas väg är att fly det onda; den som aktar på sin väg, han bevarar sitt liv.

18 Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.

19 Bättre är att vara ödmjuk bland de betryckta än att utskifta byte med de högmodiga.

20 Den som aktar på ordet, han finner lycka, och säll är den som förtröstar på HERREN.

21 Den som har ett vist hjärta, honom kallar man förståndig, och där sötma är på läpparna hämtas mer lärdom.

22 En livets källa är förståndet för den som äger det, men oförnuftet är de oförnuftigas tuktan.

23 Den vises hjärta gör hans mun förståndig och lägger lärdom på hans läppar, allt mer och mer.

24 Milda ord äro honungskakor; de äro ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen.

25 Mången håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock till döden.

26 Arbetarens hunger hjälper honom att arbeta ty hans egen mun driver på honom.

27 Fördärvlig är den människa som gräver gropar för att skada; det är såsom brunne en eld på hennes läppar.

28 En vrång människa kommer träta åstad, och en örontasslare gör vänner oense.

29 Den orättrådige förför sin nästa och leder honom in på en väg som icke är god.

30 Den som ser under lugg, han umgås med vrånga tankar; den som biter ihop läpparna, han är färdig med något ont.

31 En ärekrona äro grå hår; den vinnes på rättfärdighetens väg.

32 Bättre är en tålmodig man än en stark, och bättre den som styr sitt sinne än den som intager en stad.

33 Lotten varder kastad i skötet, men den faller alltid vart HERREN vill.