1 L’uomo che, essendo spesso ripreso, irrigidisce il collo, sarà di subito fiaccato, senza rimedio.

2 Quando i giusti son numerosi, il popolo si rallegra: ma quando domina l’empio, il popolo geme.

3 L’uomo che ama la sapienza, rallegra suo padre; ma chi frequenta le meretrici dissipa i suoi beni.

4 Il re, con la giustizia, rende stabile il paese; ma chi pensa solo a imporre tasse, lo rovina.

5 L’uomo che lusinga il prossimo, gli tende una rete davanti ai piedi.

6 Nella trasgressione del malvagio v’è un’insidia; ma il giusto canta e si rallegra.

7 Il giusto prende conoscenza della causa de’ miseri, ma l’empio non ha intendimento né conoscenza.

8 I beffardi soffian nel fuoco delle discordie cittadine, ma i savi calmano le ire.

9 Se un savio viene a contesa con uno stolto, quello va in collera e ride, e non c’è da intendersi.

10 Gli uomini di sangue odiano chi è integro, ma gli uomini retti ne proteggono la vita.

11 Lo stolto dà sfogo a tutta la sua ira, ma il savio rattiene la propria.

12 Quando il sovrano dà retta alle parole menzognere, tutti i suoi ministri sono empi.

13 Il povero e l’oppressore s’incontrano; l’Eterno illumina gli occhi d’ambedue.

14 Il re che fa ragione ai miseri secondo verità, avrà il trono stabilito in perpetuo.

15 La verga e la riprensione dànno sapienza; ma il fanciullo lasciato a sé stesso, fa vergogna a sua madre.

16 Quando abbondano gli empi, abbondano le trasgressioni; ma i giusti ne vedranno la ruina.

17 Correggi il tuo figliuolo; egli ti darà conforto, e procurerà delizie all’anima tua.

18 Quando non c’è visioni, il popolo è senza freno; ma beato colui che osserva la legge!

19 Uno schiavo non si corregge a parole; anche se comprende, non ubbidisce.

20 Hai tu visto un uomo precipitoso nel suo parlare? C’è più da sperare da uno stolto che da lui.

21 Se uno alleva delicatamente da fanciullo il suo servo, questo finirà per voler essere figliuolo.

22 L’uomo iracondo fa nascere contese, e l’uomo collerico abbonda in trasgressioni.

23 L’orgoglio abbassa l’uomo, ma chi è umile di spirito ottiene gloria.

24 Chi fa società col ladro odia l’anima sua; egli ode la esecrazione e non dice nulla.

25 La paura degli uomini costituisce un laccio, ma chi confida nell’Eterno è al sicuro.

26 Molti cercano il favore del principe, ma l’Eterno fa giustizia ad ognuno.

27 L’uomo iniquo è un abominio per i giusti, e colui che cammina rettamente è un abominio per gli empi.

1 Den som får mycken tillrättavisning, men förbliver hårdnackad, han varder oförtänkt krossad utan räddning.

2 När de rättfärdiga växa till, gläder sig folket, men när den ogudaktige kommer till välde, suckar folket.

3 Den som älskar vishet gör sin fader glädje; men den som giver sig i sällskap med skökor förstör vad han äger.

4 Genom rättvisa håller en konung sitt land vid makt; men den som utpressar gärder, har fördärvar det.

5 Den man som smickrar sin nästa han breder ut ett nät för han fötter.

6 En ond människas överträdelse bliver henne en snara, men den rättfärdige får jubla och glädjas.

7 Den rättfärdige vårdar sig om de armas sak, men den ogudaktige förstår intet.

8 Bespottare uppvigla staden, men visa män stilla vreden.

9 När en vis man vill gå till rätta med en oförnuftig man, då vredgas denne eller ler, och har ingen ro.

10 De blodgiriga hata den som är ostrafflig, men de redliga söka skydda hans liv.

11 Dåren släpper all sin vrede lös, men den vise stillar den till slut.

12 Den furste som aktar på lögnaktigt tal, hans tjänare äro alla ogudaktiga.

13 Den fattige och förtryckaren få leva jämte varandra; av HERREN få bådas ögon sitt ljus.

14 Den konung som dömer de armas rätt. hans tron skall bestå evinnerligen.

15 Ris och tillrättavisning giver vishet, men ett oupptuktat barn drager skam över sin moder.

16 Där de ogudaktiga växa till, där växer överträdelsen till, men de rättfärdiga skola se deras fall med lust.

17 Tukta din son, så skall han bliva dig till hugnad och giva ljuvlig spis åt din själ.

18 Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst; men säll är den som håller lagen.

19 Med ord kan man icke tukta en tjänare ty om han än förstår, så rättar han sig icke därefter.

20 Ser du en man som är snar till att tala, det är mer hopp om en dåre än om honom.

21 Om någon är för efterlåten mot sin tjänare i hans ungdom, så visar denne honom på sistone förakt.

22 En snarsticken man uppväcker träta, och den som lätt förtörnas begår ofta överträdelse.

23 En människas högmod bliver henne till förödmjukelse, men den ödmjuke vinner ära.

24 Den som skiftar rov med en tjuv hatar sitt eget liv; när han hör edsförpliktelsen, yppar han intet.

25 Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på HERREN, han varder beskyddad.

26 Många söka en furstes ynnest, men av HERREN får var och en sin rätt.

27 En orättfärdig man är en styggelse för de rättfärdiga, och den som vandrar i redlighet är en styggelse för den ogudaktige.