1 Parole del re Lemuel. Sentenze con le quali sua madre lo ammaestrò.

2 Che ti dirò, figlio mio? che ti dirò, figlio delle mie viscere? che ti dirò, o figlio dei miei voti?

3 Non dare il tuo vigore alle donne, né i tuoi costumi a quelle che perdono i re.

4 Non s’addice ai re, o Lemuel, non s’addice ai re bere del vino, né ai principi, bramar la cervogia:

5 che a volte, avendo bevuto, non dimentichino la legge, e non disconoscano i diritti d’ogni povero afflitto.

6 Date della cervogia a chi sta per perire, e del vino a chi ha l’anima amareggiata;

7 affinché bevano, dimentichino la loro miseria, e non si ricordin più dei loro travagli.

8 Apri la tua bocca in favore del mutolo, per sostener la causa di tutti i derelitti;

9 apri la tua bocca, giudica con giustizia, fa’ ragione al misero ed al bisognoso.

10 Elogio della donna forte e virtuosa. Una donna forte e virtuosa chi la troverà? il suo pregio sorpassa di molto quello delle perle.

11 Il cuore del suo marito confida in lei, ed egli non mancherà mai di provviste.

12 Ella gli fa del bene, e non del male, tutti i giorni della sua vita.

13 Ella si procura della lana e del lino, e lavora con diletto con le proprie mani.

14 Ella è simile alle navi dei mercanti: fa venire il suo cibo da lontano.

15 Ella si alza quando ancora è notte, distribuisce il cibo alla famiglia e il compito alle sue donne di servizio.

16 Ella posa gli occhi sopra un campo, e l’acquista; col guadagno delle sue mani pianta una vigna.

17 Ella si ricinge di forza i fianchi, e fa robuste le sue braccia.

18 Ella s’accorge che il suo lavoro rende bene; la sua lucerna non si spegne la notte.

19 Ella mette la mano alla ròcca, e le sue dita maneggiano il fuso.

20 Ella stende le palme al misero, e porge le mani al bisognoso.

21 Ella non teme la neve per la sua famiglia, perché tutta la sua famiglia è vestita di lana scarlatta.

22 Ella si fa dei tappeti, ha delle vesti di lino finissimo e di porpora.

23 Il suo marito è rispettato alle porte, quando si siede fra gli Anziani del paese.

24 Ella fa delle tuniche e le vende, e delle cinture che dà al mercante.

25 Forza e dignità sono il suo manto, ed ella si ride dell’avvenire.

26 Ella apre la bocca con sapienza, ed ha sulla lingua insegnamenti di bontà.

27 Ella sorveglia l’andamento della sua casa, e non mangia il pane di pigrizia.

28 I suoi figliuoli sorgono e la proclaman beata, e il suo marito la loda, dicendo:

29 "Molte donne si son portate valorosamente, ma tu le superi tutte"!

30 La grazia è fallace e la bellezza è cosa vana; ma la donna che teme l’Eterno è quella che sarà lodata.

31 Datele del frutto delle sue mani, e le opere sue la lodino alle porte!

1 Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:

2 Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son.

3 Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.

4 Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker.

5 De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn.

6 Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ.

7 Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.

8 Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt.

9 Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt. ----

10 En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.

11 På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.

12 Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.

13 Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.

14 Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.

15 Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.

16 Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.

17 Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.

18 Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.

19 Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.

20 För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.

21 Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.

22 Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.

23 Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.

24 Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.

25 Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.

26 Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.

27 Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.

28 Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:

29 »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»

30 Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.

31 Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.