1 Alleluia! Celebrate l’Eterno, perch’egli è buono, perché la sua benignità dura in perpetuo.

2 Chi può raccontare le gesta dell’Eterno, o pubblicar tutta la sua lode?

3 Beati coloro che osservano ciò ch’è prescritto, che fanno ciò ch’è giusto, in ogni tempo!

4 O Eterno, ricordati di me, con la benevolenza che usi verso il tuo popolo; visitami con la tua salvazione,

5 affinché io vegga il bene de’ tuoi eletti, mi rallegri dell’allegrezza della tua nazione, e mi glori con la ua eredità.

6 Noi e i nostri padri abbiamo peccato, abbiamo commesso l’iniquità, abbiamo agito empiamente.

7 I nostri padri non prestarono attenzione alle tue maraviglie in Egitto; non si ricordarono della moltitudine delle tue benignità, ma si ribellarono presso al mare, al Mar rosso.

8 Nondimeno egli li salvò per amor del suo nome, per far conoscere la sua potenza.

9 Sgridò il Mar rosso ed esso si seccò; li condusse attraverso gli abissi come attraverso un deserto.

10 E li salvò dalla mano di chi li odiava, e li redense dalla mano del nemico.

11 E le acque copersero i loro avversari; non ne scampò neppur uno.

12 Allora credettero alle sue parole, e cantarono la sua lode.

13 Ben presto dimenticarono le sue opere; non aspettaron fiduciosi l’esecuzione dei suoi disegni,

14 ma si accesero di cupidigia nel deserto, e tentarono Dio nella solitudine.

15 Ed egli dette loro quel che chiedevano, ma mandò la consunzione nelle loro persone.

16 Furon mossi d’invidia contro Mosè nel campo, e contro Aaronne, il santo dell’Eterno.

17 La terra s’aprì, inghiottì Datan e coperse il sèguito d’Abiram.

18 Un fuoco s’accese nella loro assemblea, la fiamma consumò gli empi.

19 Fecero un vitello in Horeb, e adorarono un’immagine di getto;

20 così mutarono la loro gloria nella figura d’un bue che mangia l’erba.

21 Dimenticarono Dio, loro salvatore, che avea fatto cose grandi in Egitto,

22 cose maravigliose nel paese di Cham, cose tremende al Mar rosso.

23 Ond’egli parlò di sterminarli; ma Mosè, suo eletto, stette sulla breccia dinanzi a lui per stornar l’ira sua onde non li distruggesse.

24 Essi disdegnarono il paese delizioso, non credettero alla sua parola;

25 e mormorarono nelle loro tende, e non dettero ascolto alla voce dell’Eterno.

26 Ond’egli, alzando la mano, giurò loro che li farebbe cader nel deserto,

27 che farebbe perire la loro progenie fra le nazioni e li disperderebbe per tutti i paesi.

28 Si congiunsero anche con Baal-Peor e mangiarono dei sacrifizi dei morti.

29 Così irritarono Iddio colle loro azioni, e un flagello irruppe fra loro.

30 Ma Fineas si levò e fece giustizia, e il flagello fu arrestato.

31 E ciò gli fu imputato come giustizia per ogni età, in perpetuo.

32 Lo provocarono ad ira anche alle acque di Meriba, e venne del male a Mosè per cagion loro;

33 perché inasprirono il suo spirito ed egli parlò sconsigliatamente con le sue labbra.

34 Essi non distrussero i popoli, come l’Eterno avea loro comandato;

35 ma si mescolarono con le nazioni, e impararono le opere d’esse:

36 e servirono ai loro idoli, i quali divennero per essi un laccio;

37 e sacrificarono i loro figliuoli e le loro figliuole ai demoni,

38 e sparsero il sangue innocente, il sangue dei loro figliuoli e delle loro figliuole, che sacrificarono agl’idoli di Canaan; e il paese fu profanato dal sangue versato.

39 Essi si contaminarono con le loro opere, e si prostituirono coi loro atti.

40 Onde l’ira dell’Eterno si accese contro il suo popolo, ed egli ebbe in abominio la sua eredità.

41 E li dette nelle mani delle nazioni, e quelli che li odiavano li signoreggiarono.

42 E i loro nemici li oppressero, e furono umiliati sotto la loro mano.

43 Molte volte li liberò, ma essi si ribellavano, seguendo i loro propri voleri, e si rovinavano per la loro iniquità.

44 Tuttavia, volse a loro lo sguardo quando furono in distretta, quando udì il loro grido;

45 e si ricordò per loro del suo patto, e si pentì secondo la moltitudine delle sue benignità.

46 Fece loro anche trovar compassione presso tutti quelli che li aveano menati in cattività.

47 Salvaci, o Eterno, Iddio nostro, e raccoglici di fra le nazioni, affinché celebriamo il tuo santo nome, e mettiamo la nostra gloria nel lodarti.

48 Benedetto sia l’Eterno, l’Iddio d’Israele, d’eternità in eternità! E tutto il popolo dica: Amen! Alleluia.

1 Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

2 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?

3 Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.

4 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,

5 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.

6 Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.

7 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.

8 Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.

9 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.

10 Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.

11 Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.

12 Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.

13 Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.

14 De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.

15 Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.

16 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.

17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.

18 Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.

19 De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;

20 sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.

21 De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,

22 så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.

23 Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.

24 De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.

25 De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.

26 Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,

27 att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.

28 Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.

29 De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.

30 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;

31 det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.

32 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.

33 Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.

34 De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,

35 utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.

36 De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.

37 Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.

38 Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.

39 Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.

40 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.

41 Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.

42 Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.

43 Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.

44 Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.

45 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.

46 Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.

47 Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ----

48 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!»