1 O Dio delle vendette, o Eterno, Iddio delle vendette, apparisci nel tuo fulgore!

2 Lèvati, o giudice della terra, rendi ai superbi la loro retribuzione!

3 Fino a quando gli empi, o Eterno, fino a quando gli empi trionferanno?

4 Si espandono in discorsi arroganti, si vantano tutti questi operatori d’iniquità.

5 Schiacciano il tuo popolo, o Eterno, e affliggono la tua eredità.

6 Uccidono la vedova e lo straniero, ammazzano gli orfani,

7 e dicono: L’Eterno non vede, l’Iddio di Giacobbe non ci fa attenzione.

8 Abbiate intendimento, voi gli stolti fra il popolo! E voi, pazzi, quando sarete savi?

9 Colui che ha piantato l’orecchio non udirà egli? Colui che ha formato l’occhio non vedrà egli?

10 Colui che castiga le nazioni non correggerà, egli che imparte all’uomo la conoscenza?

11 L’Eterno conosce i pensieri dell’uomo, sa che son vanità.

12 Beato l’uomo che tu correggi, o Eterno, ed ammaestri con la tua legge

13 per dargli requie dai giorni dell’avversità, finché la fossa sia scavata per l’empio.

14 Poiché l’Eterno non rigetterà il suo popolo, e non abbandonerà la sua eredità.

15 Poiché il giudizio tornerà conforme a giustizia, e tutti i diritti di cuore lo seguiranno.

16 Chi si leverà per me contro i malvagi? Chi si presenterà per me contro gli operatori d’iniquità?

17 Se l’Eterno non fosse stato il mio aiuto, a quest’ora l’anima mia abiterebbe il luogo del silenzio.

18 Quand’ho detto: Il mio piè vacilla, la tua benignità, o Eterno, m’ha sostenuto.

19 Quando sono stato in grandi pensieri dentro di me, le tue consolazioni han rallegrato l’anima mia.

20 Il trono della nequizia t’avrà egli per complice? esso, che ordisce oppressioni in nome della legge?

21 Essi si gettano assieme contro l’anima del giusto, e condannano il sangue innocente.

22 Ma l’Eterno è il mio alto ricetto, e il mio Dio è la ròcca in cui mi rifugio.

23 Egli farà ricader sovr’essi la loro propria iniquità, e li distruggerà mediante la loro propria malizia; ’Eterno, il nostro Dio, li distruggerà.

1 Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans.

2 Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.

3 Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru länge skola de ogudaktiga triumfera?

4 Deras mun flödar över av fräckt tal; de förhäva sig, alla ogärningsmännen.

5 Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel förtrycka de.

6 Änkor och främlingar dräpa de, och faderlösa mörda de.

7 Och de säga: »HERREN ser det icke, Jakobs Gud märker det icke.»

8 Märken själva, I oförnuftiga bland folket; I dårar, när kommen I till förstånd?

9 Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat, skulle han icke se?

10 Den som håller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa, han som lär människorna förstånd?

11 HERREN känner människornas tankar, han vet att de själva äro fåfänglighet.

12 Säll är den man som du, HERRE, undervisar, och som du lär genom din lag,

13 för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grävd.

14 Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke.

15 Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten, och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.

16 Vem står upp till att försvara mig mot de onda, vem bistår mig mot ogärningsmännen?

17 Om HERREN icke vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta.

18 När jag tänkte: »Min fot vacklar», då stödde mig din når, o HERRE:

19 När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ.

20 Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig, det säte där man över våld i lagens namn,

21 där de tränga den rättfärdiges själ och fördöma oskyldigt blod?

22 Men HERREN bliver för mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa.

23 Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem och förgör dem för deras ondskas skull. Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.