1 Venite, cantiamo con giubilo all’Eterno, mandiamo grida di gioia alla ròcca della nostra salvezza!

2 Presentiamoci a lui con lodi, celebriamolo con salmi!

3 Poiché l’Eterno è un Dio grande, e un gran Re sopra tutti gli dèi.

4 Nelle sue mani stanno le profondità della terra, e le altezze de’ monti son sue.

5 Suo è il mare, perch’egli l’ha fatto, e le sue mani han formato la terra asciutta.

6 Venite, adoriamo e inchiniamoci, inginocchiamoci davanti all’Eterno che ci ha fatti!

7 Poich’egli è il nostro Dio, e noi siamo il popolo ch’egli pasce, e il gregge che la sua mano conduce.

8 Oggi, se udite la sua voce, non indurate il vostro cuore come a Meriba, come nel giorno di Massa nel deserto,

9 quando i vostri padri mi tentarono, mi provarono e videro l’opera mia.

10 Quarant’anni ebbi in disgusto quella generazione, e dissi: E’ un popolo sviato di cuore, e non han conosciuto le mie vie.

11 Perciò giurai nell’ira mia: Non entreranno nel mio riposo!

1 Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.

2 Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.

3 Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.

4 Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;

5 hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.

6 Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.

7 Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.

8 O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,

9 där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.

10 I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar.»

11 Så svor jag då i min vrede: »De skola icke komma in i min vila.»