1 Wherefore, holy brethren, partakers of the heavenly calling, consider the Apostle and High Priest of our profession, Christ Jesus; 2 Who was faithful to him that appointed him, as also Moses was faithful in all his house. 3 For this man was counted worthy of more glory than Moses, inasmuch as he who hath builded the house hath more honour than the house. 4 For every house is builded by some man; but he that built all things is God. 5 And Moses verily was faithful in all his house, as a servant, for a testimony of those things which were to be spoken after; 6 But Christ as a son over his own house; whose house are we, if we hold fast the confidence and the rejoicing of the hope firm unto the end. 7 Wherefore (as the Holy Ghost saith, To day if ye will hear his voice, 8 Harden not your hearts, as in the provocation, in the day of temptation in the wilderness: 9 When your fathers tempted me, proved me, and saw my works forty years. 10 Wherefore I was grieved with that generation, and said, They do alway err in their heart; and they have not known my ways. 11 So I sware in my wrath, They shall not enter into my rest.) 12 Take heed, brethren, lest there be in any of you an evil heart of unbelief, in departing from the living God. 13 But exhort one another daily, while it is called To day; lest any of you be hardened through the deceitfulness of sin. 14 For we are made partakers of Christ, if we hold the beginning of our confidence stedfast unto the end; 15 While it is said, To day if ye will hear his voice, harden not your hearts, as in the provocation. 16 For some, when they had heard, did provoke: howbeit not all that came out of Egypt by Moses. 17 But with whom was he grieved forty years? was it not with them that had sinned, whose carcases fell in the wilderness? 18 And to whom sware he that they should not enter into his rest, but to them that believed not? 19 So we see that they could not enter in because of unbelief.

1 Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus,

2 huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var »trogen i hela hans hus».

3 Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset.

4 Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt.

5 Och väl var Moses »trogen i hela hans hus», såsom »tjänare», till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas;

6 men Kristus var trogen såsom »son», en son satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet.

7 Så säger den helige Ande: »I dag, om I fån höra hans röst,

8 mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig på frestelsens dag i öknen,

9 där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett mina verk i fyrtio år.

10 Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: 'Alltid fara de vilse med sina hjärtan.' Men de ville icke veta av mina vägar.

11 Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila.»

12 Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden,

13 utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter »i dag», på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt att bedraga.

14 Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill änden hålla fast vår första tillförsikt.

15 När det nu säges: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig»,

16 vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans ord? Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur Egypten?

17 Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år? Var det icke de som hade syndat, de »vilkas kroppar föllo i öknen»?

18 Och vilka gällde den ed som han svor, att de »icke skulle komma in i hans vila», vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma?

19 Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma ditin.