1 Job prit la parole et dit:

2 On dirait, en vérité, que le genre humain c'est vous, Et qu'avec vous doit mourir la sagesse.

3 J'ai tout aussi bien que vous de l'intelligence, moi, Je ne vous suis point inférieur; Et qui ne sait les choses que vous dites?

4 Je suis pour mes amis un objet de raillerie, Quand j'implore le secours de Dieu; Le juste, l'innocent, un objet de raillerie!

5 Au malheur le mépris! c'est la devise des heureux; A celui dont le pied chancelle est réservé le mépris.

6 Il y a paix sous la tente des pillards, Sécurité pour ceux qui offensent Dieu, Pour quiconque se fait un dieu de sa force.

7 Interroge les bêtes, elles t'instruiront, Les oiseaux du ciel, ils te l'apprendront;

8 Parle à la terre, elle t'instruira; Et les poissons de la mer te le raconteront.

9 Qui ne reconnaît chez eux la preuve Que la main de l'Eternel a fait toutes choses?

10 Il tient dans sa main l'âme de tout ce qui vit, Le souffle de toute chair d'homme.

11 L'oreille ne discerne-t-elle pas les paroles, Comme le palais savoure les aliments?

12 Dans les vieillards se trouve la sagesse, Et dans une longue vie l'intelligence.

13 En Dieu résident la sagesse et la puissance. Le conseil et l'intelligence lui appartiennent.

14 Ce qu'il renverse ne sera point rebâti, Celui qu'il enferme ne sera point délivré.

15 Il retient les eaux et tout se dessèche; Il les lâche, et la terre en est dévastée.

16 Il possède la force et la prudence; Il maîtrise celui qui s'égare ou fait égarer les autres.

17 Il emmène captifs les conseillers; Il trouble la raison des juges.

18 Il délie la ceinture des rois, Il met une corde autour de leurs reins.

19 Il emmène captifs les sacrificateurs; Il fait tomber les puissants.

20 Il ôte la parole à ceux qui ont de l'assurance; Il prive de jugement les vieillards.

21 Il verse le mépris sur les grands; Il relâche la ceinture des forts.

22 Il met à découvert ce qui est caché dans les ténèbres, Il produit à la lumière l'ombre de la mort.

23 Il donne de l'accroissement aux nations, et il les anéantit; Il les étend au loin, et il les ramène dans leurs limites.

24 Il enlève l'intelligence aux chefs des peuples, Il les fait errer dans les déserts sans chemin;

25 Ils tâtonnent dans les ténèbres, et ne voient pas clair; Il les fait errer comme des gens ivres.

1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Ja, visst ären I det rätta folket, och med eder kommer visheten att dö ut!

3 Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I, icke står jag tillbaka för eder; ty vem är den som ej begriper slikt?

4 Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän, jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud; man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!

5 Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker; förakt väntar dem vilkas fötter vackla.

6 Men förhärjares hyddor åtnjuta frid, och trygghet få sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand.

7 Men fråga du boskapen, den må undervisa dig, och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig;

8 eller tala till jorden, hon må undervisa dig, fiskarna i havet må giva dig besked.

9 Vem kan icke lära genom allt detta att det är HERRENS hand som har gjort det?

10 I hans han är ju allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda.

11 Skall icke öra pröva orden, likasom munnen prövar matens smak?

12 Vishet tillkommer ju de gamle och förstånd dem som länge hava levat.

13 Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom råd och förstånd.

14 Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta.

15 Han håller vattnen tillbaka -- se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.

16 Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.

17 Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar.

18 Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter.

19 Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall.

20 Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt.

21 Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel.

22 Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset.

23 Han låter folkslag växa till -- och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.

24 Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker.

25 De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.