1 Job prit la parole et dit:

2 Ecoutez, écoutez mes paroles, Donnez-moi seulement cette consolation.

3 Laissez-moi parler, je vous prie; Et, quand j'aurai parlé, tu pourras te moquer.

4 Est-ce contre un homme que se dirige ma plainte? Et pourquoi mon âme ne serait-elle pas impatiente?

5 Regardez-moi, soyez étonnés, Et mettez la main sur la bouche.

6 Quand j'y pense, cela m'épouvante, Et un tremblement saisit mon corps.

7 Pourquoi les méchants vivent-ils? Pourquoi les voit-on vieillir et accroître leur force?

8 Leur postérité s'affermit avec eux et en leur présence, Leurs rejetons prospèrent sous leurs yeux.

9 Dans leurs maisons règne la paix, sans mélange de crainte; La verge de Dieu ne vient pas les frapper.

10 Leurs taureaux sont vigoureux et féconds, Leurs génisses conçoivent et n'avortent point.

11 Ils laissent courir leurs enfants comme des brebis, Et les enfants prennent leurs ébats.

12 Ils chantent au son du tambourin et de la harpe, Ils se réjouissent au son du chalumeau.

13 Ils passent leurs jours dans le bonheur, Et ils descendent en un instant au séjour des morts.

14 Ils disaient pourtant à Dieu: Retire-toi de nous; Nous ne voulons pas connaître tes voies.

15 Qu'est-ce que le Tout-Puissant, pour que nous le servions? Que gagnerons-nous à lui adresser nos prières?

16 Quoi donc! ne sont-ils pas en possession du bonheur? -Loin de moi le conseil des méchants!

17 Mais arrive-t-il souvent que leur lampe s'éteigne, Que la misère fonde sur eux, Que Dieu leur distribue leur part dans sa colère,

18 Qu'ils soient comme la paille emportée par le vent, Comme la balle enlevée par le tourbillon?

19 Est-ce pour les fils que Dieu réserve le châtiment du père? Mais c'est lui que Dieu devrait punir, pour qu'il le sente;

20 C'est lui qui devrait contempler sa propre ruine, C'est lui qui devrait boire la colère du Tout-Puissant.

21 Car, que lui importe sa maison après lui, Quand le nombre de ses mois est achevé?

22 Est-ce à Dieu qu'on donnera de la science, A lui qui gouverne les esprits célestes?

23 L'un meurt au sein du bien-être, De la paix et du bonheur,

24 Les flancs chargés de graisse Et la moelle des os remplie de sève;

25 L'autre meurt, l'amertume dans l'âme, Sans avoir joui d'aucun bien.

26 Et tous deux se couchent dans la poussière, Tous deux deviennent la pâture des vers.

27 Je sais bien quelles sont vos pensées, Quels jugements iniques vous portez sur moi.

28 Vous dites: Où est la maison de l'homme puissant? Où est la tente qu'habitaient les impies?

29 Mais quoi! n'avez-vous point interrogé les voyageurs, Et voulez-vous méconnaître ce qu'ils prouvent?

30 Au jour du malheur, le méchant est épargné; Au jour de la colère, il échappe.

31 Qui lui reproche en face sa conduite? Qui lui rend ce qu'il a fait?

32 Il est porté dans un sépulcre, Et il veille encore sur sa tombe.

33 Les mottes de la vallée lui sont légères; Et tous après lui suivront la même voie, Comme une multitude l'a déjà suivie.

34 Pourquoi donc m'offrir de vaines consolations? Ce qui reste de vos réponses n'est que perfidie.

1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.

3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.

4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.

6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.

7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?

8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.

9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.

11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.

12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.

13 De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.

14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.

15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.

19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?

22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»

23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;

24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.

26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:

30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?

31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.

33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.

34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.