1 Pourquoi le Tout-Puissant ne met-il pas des temps en réserve, Et pourquoi ceux qui le connaissent ne voient-ils pas ses jours?

2 On déplace les bornes, On vole des troupeaux, et on les fait paître;

3 On enlève l'âne de l'orphelin, On prend pour gage le boeuf de la veuve;

4 On repousse du chemin les indigents, On force tous les malheureux du pays à se cacher.

5 Et voici, comme les ânes sauvages du désert, Ils sortent le matin pour chercher de la nourriture, Ils n'ont que le désert pour trouver le pain de leurs enfants;

6 Ils coupent le fourrage qui reste dans les champs, Ils grappillent dans la vigne de l'impie;

7 Ils passent la nuit dans la nudité, sans vêtement, Sans couverture contre le froid;

8 Ils sont percés par la pluie des montagnes, Et ils embrassent les rochers comme unique refuge.

9 On arrache l'orphelin à la mamelle, On prend des gages sur le pauvre.

10 Ils vont tout nus, sans vêtement, Ils sont affamés, et ils portent les gerbes;

11 Dans les enclos de l'impie ils font de l'huile, Ils foulent le pressoir, et ils ont soif;

12 Dans les villes s'exhalent les soupirs des mourants, L'âme des blessés jette des cris.... Et Dieu ne prend pas garde à ces infamies!

13 D'autres sont ennemis de la lumière, Ils n'en connaissent pas les voies, Ils n'en pratiquent pas les sentiers.

14 L'assassin se lève au point du jour, Tue le pauvre et l'indigent, Et il dérobe pendant la nuit.

15 L'oeil de l'adultère épie le crépuscule; Personne ne me verra, dit-il, Et il met un voile sur sa figure.

16 La nuit ils forcent les maisons, Le jour ils se tiennent enfermés; Ils ne connaissent pas la lumière.

17 Pour eux, le matin c'est l'ombre de la mort, Ils en éprouvent toutes les terreurs.

18 Eh quoi! l'impie est d'un poids léger sur la face des eaux, Il n'a sur la terre qu'une part maudite, Il ne prend jamais le chemin des vignes!

19 Comme la sécheresse et la chaleur absorbent les eaux de la neige, Ainsi le séjour des morts engloutit ceux qui pèchent!

20 Quoi! le sein maternel l'oublie, Les vers en font leurs délices, On ne se souvient plus de lui! L'impie est brisé comme un arbre,

21 Lui qui dépouille la femme stérile et sans enfants, Lui qui ne répand aucun bienfait sur la veuve!...

22 Non! Dieu par sa force prolonge les jours des violents, Et les voilà debout quand ils désespéraient de la vie;

23 Il leur donne de la sécurité et de la confiance, Il a les regards sur leurs voies.

24 Ils se sont élevés; et en un instant ils ne sont plus, Ils tombent, ils meurent comme tous les hommes, Ils sont coupés comme la tête des épis.

25 S'il n'en est pas ainsi, qui me démentira, Qui réduira mes paroles à néant?

1 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

2 Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet;

3 de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant.

4 Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

5 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.

6 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.

7 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden.

8 Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

9 Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning.

10 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar.

11 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst.

12 Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

13 Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar.

14 Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like.

15 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

16 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av.

17 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

18 »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.

19 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat.

20 Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.

21 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.»

22 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;

23 han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar.

24 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort.

25 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?