1 Job prit la parole et dit:

2 Comme tu sais bien venir en aide à la faiblesse! Comme tu prêtes secours au bras sans force!

3 Quels bons conseils tu donnes à celui qui manque d'intelligence! Quelle abondance de sagesse tu fais paraître!

4 A qui s'adressent tes paroles? Et qui est-ce qui t'inspire?

5 Devant Dieu les ombres tremblent Au-dessous des eaux et de leurs habitants;

6 Devant lui le séjour des morts est nu, L'abîme n'a point de voile.

7 Il étend le septentrion sur le vide, Il suspend la terre sur le néant.

8 Il renferme les eaux dans ses nuages, Et les nuages n'éclatent pas sous leur poids.

9 Il couvre la face de son trône, Il répand sur lui sa nuée.

10 Il a tracé un cercle à la surface des eaux, Comme limite entre la lumière et les ténèbres.

11 Les colonnes du ciel s'ébranlent, Et s'étonnent à sa menace.

12 Par sa force il soulève la mer, Par son intelligence il en brise l'orgueil.

13 Son souffle donne au ciel la sérénité, Sa main transperce le serpent fuyard.

14 Ce sont là les bords de ses voies, C'est le bruit léger qui nous en parvient; Mais qui entendra le tonnerre de sa puissance?

1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm!

3 Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!

4 Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?

5 Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri.

6 Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse.

7 Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.

8 Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan.

9 Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar.

10 En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.

11 Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst.

12 Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.

13 Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.

14 Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?