1 Ces trois hommes cessèrent de répondre à Job, parce qu'il se regardait comme juste.

2 Alors s'enflamma de colère Elihu, fils de Barakeel de Buz, de la famille de Ram. Sa colère s'enflamma contre Job, parce qu'il se disait juste devant Dieu.

3 Et sa colère s'enflamma contre ses trois amis, parce qu'ils ne trouvaient rien à répondre et que néanmoins ils condamnaient Job.

4 Comme ils étaient plus âgés que lui, Elihu avait attendu jusqu'à ce moment pour parler à Job.

5 Mais, voyant qu'il n'y avait plus de réponse dans la bouche de ces trois hommes, Elihu s'enflamma de colère.

6 Et Elihu, fils de Barakeel de Buz, prit la parole et dit: Je suis jeune, et vous êtes des vieillards; C'est pourquoi j'ai craint, j'ai redouté De vous faire connaître mon sentiment.

7 Je disais en moi-même: Les jours parleront, Le grand nombre des années enseignera la sagesse.

8 Mais en réalité, dans l'homme, c'est l'esprit, Le souffle du Tout-Puissant, qui donne l'intelligence;

9 Ce n'est pas l'âge qui procure la sagesse, Ce n'est pas la vieillesse qui rend capable de juger.

10 Voilà pourquoi je dis: Ecoute! Moi aussi, j'exposerai ma pensée.

11 J'ai attendu la fin de vos discours, J'ai suivi vos raisonnements, Votre examen des paroles de Job.

12 Je vous ai donné toute mon attention; Et voici, aucun de vous ne l'a convaincu, Aucun n'a réfuté ses paroles.

13 Ne dites pas cependant: En lui nous avons trouvé la sagesse; C'est Dieu qui peut le confondre, ce n'est pas un homme!

14 Il ne s'est pas adressé directement à moi: Aussi lui répondrai-je tout autrement que vous.

15 Ils ont peur, ils ne répondent plus! Ils ont la parole coupée!

16 J'ai attendu qu'ils eussent fini leurs discours, Qu'ils s'arrêtassent et ne sussent que répliquer.

17 A mon tour, je veux répondre aussi, Je veux dire aussi ce que je pense.

18 Car je suis plein de paroles, L'esprit me presse au dedans de moi;

19 Mon intérieur est comme un vin qui n'a pas d'issue, Comme des outres neuves qui vont éclater.

20 Je parlerai pour respirer à l'aise, J'ouvrirai mes lèvres et je répondrai.

21 Je n'aurai point égard à l'apparence, Et je ne flatterai personne;

22 Car je ne sais pas flatter: Mon créateur m'enlèverait bien vite.

1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.

4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.

7 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»

8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.

11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.

12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

13 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»

14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.

16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!

17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.

18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.

21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!