1 Je suis l'homme qui a vu la misère Sous la verge de sa fureur.

2 Il m'a conduit, mené dans les ténèbres, Et non dans la lumière.

3 Contre moi il tourne et retourne sa main Tout le jour.

4 Il a fait dépérir ma chair et ma peau, Il a brisé mes os.

5 Il a bâti autour de moi, Il m'a environné de poison et de douleur.

6 Il me fait habiter dans les ténèbres, Comme ceux qui sont morts dès longtemps.

7 Il m'a entouré d'un mur, pour que je ne sorte pas; Il m'a donné de pesantes chaînes.

8 J'ai beau crier et implorer du secours, Il ne laisse pas accès à ma prière.

9 Il a fermé mon chemin avec des pierres de taille, Il a détruit mes sentiers.

10 Il a été pour moi un ours en embuscade, Un lion dans un lieu caché.

11 Il a détourné mes voies, il m'a déchiré, Il m'a jeté dans la désolation.

12 Il a tendu son arc, et il m'a placé Comme un but pour sa flèche.

13 Il a fait entrer dans mes reins Les traits de son carquois.

14 Je suis pour tout mon peuple un objet de raillerie, Chaque jour l'objet de leurs chansons.

15 Il m'a rassasié d'amertume, Il m'a enivré d'absinthe.

16 Il a brisé mes dents avec des cailloux, Il m'a couvert de cendre.

17 Tu m'as enlevé la paix; Je ne connais plus le bonheur.

18 Et j'ai dit: Ma force est perdue, Je n'ai plus d'espérance en l'Eternel!

19 Quand je pense à ma détresse et à ma misère, A l'absinthe et au poison;

20 Quand mon âme s'en souvient, Elle est abattue au dedans de moi.

21 Voici ce que je veux repasser en mon coeur, Ce qui me donnera de l'espérance.

22 Les bontés de l'Eternel ne sont pas épuisées, Ses compassions ne sont pas à leur terme;

23 Elles se renouvellent chaque matin. Oh! que ta fidélité est grande!

24 L'Eternel est mon partage, dit mon âme; C'est pourquoi je veux espérer en lui.

25 L'Eternel a de la bonté pour qui espère en lui, Pour l'âme qui le cherche.

26 Il est bon d'attendre en silence Le secours de l'Eternel.

27 Il est bon pour l'homme De porter le joug dans sa jeunesse.

28 Il se tiendra solitaire et silencieux, Parce que l'Eternel le lui impose;

29 Il mettra sa bouche dans la poussière, Sans perdre toute espérance;

30 Il présentera la joue à celui qui le frappe, Il se rassasiera d'opprobres.

31 Car le Seigneur Ne rejette pas à toujours.

32 Mais, lorsqu'il afflige, Il a compassion selon sa grande miséricorde;

33 Car ce n'est pas volontiers qu'il humilie Et qu'il afflige les enfants des hommes.

34 Quand on foule aux pieds Tous les captifs du pays,

35 Quand on viole la justice humaine A la face du Très-Haut,

36 Quand on fait tort à autrui dans sa cause, Le Seigneur ne le voit-il pas?

37 Qui dira qu'une chose arrive, Sans que le Seigneur l'ait ordonnée?

38 N'est-ce pas de la volonté du Très-Haut que viennent Les maux et les biens?

39 Pourquoi l'homme vivant se plaindrait-il? Que chacun se plaigne de ses propres péchés.

40 Recherchons nos voies et sondons, Et retournons à l'Eternel;

41 Elevons nos coeurs et nos mains Vers Dieu qui est au ciel:

42 Nous avons péché, nous avons été rebelles! Tu n'as point pardonné!

43 Tu t'es caché dans ta colère, et tu nous as poursuivis; Tu as tué sans miséricorde;

44 Tu t'es enveloppé d'un nuage, Pour fermer accès à la prière.

45 Tu nous as rendus un objet de mépris et de dédain Au milieu des peuples.

46 Ils ouvrent la bouche contre nous, Tous ceux qui sont nos ennemis.

47 Notre partage a été la terreur et la fosse, Le ravage et la ruine.

48 Des torrents d'eau coulent de mes yeux, A cause de la ruine de la fille de mon peuple.

49 Mon oeil fond en larmes, sans repos, Sans relâche,

50 Jusqu'à ce que l'Eternel regarde et voie Du haut des cieux;

51 Mon oeil me fait souffrir, A cause de toutes les filles de ma ville.

52 Ils m'ont donné la chasse comme à un oiseau, Ceux qui sont à tort mes ennemis.

53 Ils ont voulu anéantir ma vie dans une fosse, Et ils ont jeté des pierres sur moi.

54 Les eaux ont inondé ma tête; Je disais: Je suis perdu!

55 J'ai invoqué ton nom, ô Eternel, Du fond de la fosse.

56 Tu as entendu ma voix: Ne ferme pas l'oreille à mes soupirs, à mes cris!

57 Au jour où je t'ai invoqué, tu t'es approché, Tu as dit: Ne crains pas!

58 Seigneur, tu as défendu la cause de mon âme, Tu as racheté ma vie.

59 Eternel, tu as vu ce qu'on m'a fait souffrir: Rends-moi justice!

60 Tu as vu toutes leurs vengeances, Tous leurs complots contre moi.

61 Eternel, tu as entendu leurs outrages, Tous leurs complots contre moi,

62 Les discours de mes adversaires, et les projets Qu'ils formaient chaque jour contre moi.

63 Regarde quand ils sont assis et quand ils se lèvent: Je suis l'objet de leurs chansons.

64 Tu leur donneras un salaire, ô Eternel, Selon l'oeuvre de leurs mains;

65 Tu les livreras à l'endurcissement de leur coeur, A ta malédiction contre eux;

66 Tu les poursuivras dans ta colère, et tu les extermineras De dessous les cieux, ô Eternel!

1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.

2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.

3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.

4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.

5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.

6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.

7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.

8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.

9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.

10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.

11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.

12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.

13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.

14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.

15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.

16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.

17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.

18 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»

19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!

20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.

21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:

22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.

23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.

24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.

25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.

26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.

27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.

28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.

29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.

30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.

31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;

32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.

33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.

34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,

35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,

36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?

37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?

38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?

39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?

40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.

41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.

42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.

43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.

44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.

45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.

46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.

47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.

48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.

49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,

50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.

51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.

52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.

53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.

54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»

55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.

56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.

57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»

58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.

59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.

60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.

61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.

62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.

63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.

64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.

65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.

66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.