1 Souviens-toi, Eternel, de ce qui nous est arrivé! Regarde, vois notre opprobre!

2 Notre héritage a passé à des étrangers, Nos maisons à des inconnus.

3 Nous sommes orphelins, sans père; Nos mères sont comme des veuves.

4 Nous buvons notre eau à prix d'argent, Nous payons notre bois.

5 Nous sommes poursuivis, le joug sur le cou; Nous sommes épuisés, nous n'avons point de repos.

6 Nous avons tendu la main vers l'Egypte, vers l'Assyrie, Pour nous rassasier de pain.

7 Nos pères ont péché, ils ne sont plus, Et c'est nous qui portons la peine de leurs iniquités.

8 Des esclaves dominent sur nous, Et personne ne nous délivre de leurs mains.

9 Nous cherchons notre pain au péril de notre vie, Devant l'épée du désert.

10 Notre peau est brûlante comme un four, Par l'ardeur de la faim.

11 Ils ont déshonoré les femmes dans Sion, Les vierges dans les villes de Juda.

12 Des chefs ont été pendus par leurs mains; La personne des vieillards n'a pas été respectée.

13 Les jeunes hommes ont porté la meule, Les enfants chancelaient sous des fardeaux de bois.

14 Les vieillards ne vont plus à la porte, Les jeunes hommes ont cessé leurs chants.

15 La joie a disparu de nos coeurs, Le deuil a remplacé nos danses.

16 La couronne de notre tête est tombée! Malheur à nous, parce que nous avons péché!

17 Si notre coeur est souffrant, Si nos yeux sont obscurcis,

18 C'est que la montagne de Sion est ravagée, C'est que les renards s'y promènent.

19 Toi, l'Eternel, tu règnes à jamais; Ton trône subsiste de génération en génération.

20 Pourquoi nous oublierais-tu pour toujours, Nous abandonnerais-tu pour de longues années?

21 Fais-nous revenir vers toi, ô Eternel, et nous reviendrons! Donne-nous encore des jours comme ceux d'autrefois!

22 Nous aurais-tu entièrement rejetés, Et t'irriterais-tu contre nous jusqu'à l'excès!

1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.

2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.

3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.

4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.

5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.

6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.

7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.

8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.

9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.

10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.

11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.

12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.

13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.

14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.

15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.

16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!

17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,

18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.

19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.

20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?

21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.

22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?