1 Mon âme, bénis l'Eternel! Eternel, mon Dieu, tu es infiniment grand! Tu es revêtu d'éclat et de magnificence!

2 Il s'enveloppe de lumière comme d'un manteau; Il étend les cieux comme un pavillon.

3 Il forme avec les eaux le faîte de sa demeure; Il prend les nuées pour son char, Il s'avance sur les ailes du vent.

4 Il fait des vents ses messagers, Des flammes de feu ses serviteurs.

5 Il a établi la terre sur ses fondements, Elle ne sera jamais ébranlée.

6 Tu l'avais couverte de l'abîme comme d'un vêtement, Les eaux s'arrêtaient sur les montagnes;

7 Elles ont fui devant ta menace, Elles se sont précipitées à la voix de ton tonnerre.

8 Des montagnes se sont élevées, des vallées se sont abaissées, Au lieu que tu leur avais fixé.

9 Tu as posé une limite que les eaux ne doivent point franchir, Afin qu'elles ne reviennent plus couvrir la terre.

10 Il conduit les sources dans des torrents Qui coulent entre les montagnes.

11 Elles abreuvent tous les animaux des champs; Les ânes sauvages y étanchent leur soif.

12 Les oiseaux du ciel habitent sur leurs bords, Et font résonner leur voix parmi les rameaux.

13 De sa haute demeure, il arrose les montagnes; La terre est rassasiée du fruit de tes oeuvres.

14 Il fait germer l'herbe pour le bétail, Et les plantes pour les besoins de l'homme, Afin que la terre produise de la nourriture,

15 Le vin qui réjouit le coeur de l'homme, Et fait plus que l'huile resplendir son visage, Et le pain qui soutient le coeur de l'homme.

16 Les arbres de l'Eternel se rassasient, Les cèdres du Liban, qu'il a plantés.

17 C'est là que les oiseaux font leurs nids; La cigogne a sa demeure dans les cyprès,

18 Les montagnes élevées sont pour les boucs sauvages, Les rochers servent de retraite aux damans.

19 Il a fait la lune pour marquer les temps; Le soleil sait quand il doit se coucher.

20 Tu amènes les ténèbres, et il est nuit: Alors tous les animaux des forêts sont en mouvement;

21 Les lionceaux rugissent après la proie, Et demandent à Dieu leur nourriture.

22 Le soleil se lève: ils se retirent, Et se couchent dans leurs tanières.

23 L'homme sort pour se rendre à son ouvrage, Et à son travail, jusqu'au soir.

24 Que tes oeuvres sont en grand nombre, ô Eternel! Tu les as toutes faites avec sagesse. La terre est remplie de tes biens.

25 Voici la grande et vaste mer: Là se meuvent sans nombre Des animaux petits et grands;

26 Là se promènent les navires, Et ce léviathan que tu as formé pour se jouer dans les flots.

27 Tous ces animaux espèrent en toi, Pour que tu leur donnes la nourriture en son temps.

28 Tu la leur donnes, et ils la recueillent; Tu ouvres ta main, et ils se rassasient de biens.

29 Tu caches ta face: ils sont tremblants; Tu leur retires le souffle: ils expirent, Et retournent dans leur poussière.

30 Tu envoies ton souffle: ils sont créés, Et tu renouvelles la face de la terre.

31 Que la gloire de l'Eternel subsiste à jamais! Que l'Eternel se réjouisse de ses oeuvres!

32 Il regarde la terre, et elle tremble; Il touche les montagnes, et elles sont fumantes.

33 Je chanterai l'Eternel tant que je vivrai, Je célébrerai mon Dieu tant que j'existerai.

34 Que mes paroles lui soient agréables! Je veux me réjouir en l'Eternel.

35 Que les pécheurs disparaissent de la terre, Et que les méchants ne soient plus! Mon âme, bénis l'Eternel! Louez l'Eternel!

1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.

2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;

3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.

4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.

5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.

6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.

7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.

8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.

9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.

10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.

11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.

12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.

13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.

14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden

15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.

16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;

17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.

18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.

19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.

20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,

21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.

22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.

23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.

24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.

25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.

26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.

27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.

28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.

29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.

30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.

31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,

32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.

33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.

34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.

35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!