1 Au chef des chantres. De David. Psaume. Dieu de ma louange, ne te tais point!

2 Car ils ouvrent contre moi une bouche méchante et trompeuse, Ils me parlent avec une langue mensongère,

3 Ils m'environnent de discours haineux Et ils me font la guerre sans cause.

4 Tandis que je les aime, ils sont mes adversaires; Mais moi je recours à la prière.

5 Ils me rendent le mal pour le bien, Et de la haine pour mon amour.

6 Place-le sous l'autorité d'un méchant, Et qu'un accusateur se tienne à sa droite!

7 Quand on le jugera, qu'il soit déclaré coupable, Et que sa prière passe pour un péché!

8 Que ses jours soient peu nombreux, Qu'un autre prenne sa charge!

9 Que ses enfants deviennent orphelins, Et sa femme veuve!

10 Que ses enfants soient vagabonds et qu'ils mendient, Qu'ils cherchent du pain loin de leur demeure en ruines!

11 Que le créancier s'empare de tout ce qui est à lui, Et que les étrangers pillent le fruit de son travail!

12 Que nul ne conserve pour lui de l'affection, Et que personne n'ait pitié de ses orphelins!

13 Que ses descendants soient exterminés, Et que leur nom s'éteigne dans la génération suivante!

14 Que l'iniquité de ses pères reste en souvenir devant l'Eternel, Et que le péché de sa mère ne soit point effacé!

15 Qu'ils soient toujours présents devant l'Eternel, Et qu'il retranche de la terre leur mémoire,

16 Parce qu'il ne s'est pas souvenu d'exercer la miséricorde, Parce qu'il a persécuté le malheureux et l'indigent, Jusqu'à faire mourir l'homme au coeur brisé!

17 Il aimait la malédiction: qu'elle tombe sur lui! Il ne se plaisait pas à la bénédiction: qu'elle s'éloigne de lui!

18 Qu'il revête la malédiction comme son vêtement, Qu'elle pénètre comme de l'eau dans son intérieur, Comme de l'huile dans ses os!

19 Qu'elle lui serve de vêtement pour se couvrir, De ceinture dont il soit toujours ceint!

20 Tel soit, de la part de l'Eternel, le salaire de mes ennemis, Et de ceux qui parlent méchamment de moi!

21 Et toi, Eternel, Seigneur! agis en ma faveur à cause de ton nom, Car ta bonté est grande; délivre-moi!

22 Je suis malheureux et indigent, Et mon coeur est blessé au dedans de moi.

23 Je m'en vais comme l'ombre à son déclin, Je suis chassé comme la sauterelle.

24 Mes genoux sont affaiblis par le jeûne, Et mon corps est épuisé de maigreur.

25 Je suis pour eux un objet d'opprobre; Ils me regardent, et secouent la tête.

26 Secours-moi, Eternel, mon Dieu! Sauve-moi par ta bonté!

27 Et qu'ils sachent que c'est ta main, Que c'est toi, Eternel, qui l'as fait!

28 S'ils maudissent, toi tu béniras; S'ils se lèvent, ils seront confus, Et ton serviteur se réjouira.

29 Que mes adversaires revêtent l'ignominie, Qu'ils se couvrent de leur honte comme d'un manteau!

30 Je louerai de ma bouche hautement l'Eternel, Je le célébrerai au milieu de la multitude;

31 Car il se tient à la droite du pauvre, Pour le délivrer de ceux qui le condamnent.

1 För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.

2 Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.

3 Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.

4 Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.

5 De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.

6 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.

7 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.

8 Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.

9 Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.

10 Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.

11 Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.

12 Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.

13 Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.

14 Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.

15 Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.

16 Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.

17 Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.

18 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.

19 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.

20 Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.

21 Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.

22 Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.

23 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.

24 Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.

25 Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.

26 Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;

27 och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.

28 Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.

29 Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.

30 Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.

31 Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.