1 Au chef des chantres. Psaume de David. Eternel! je cherche en toi mon refuge: Que jamais je ne sois confondu! Délivre-moi dans ta justice!

2 Incline vers moi ton oreille, hâte-toi de me secourir! Sois pour moi un rocher protecteur, une forteresse, Où je trouve mon salut!

3 Car tu es mon rocher, ma forteresse; Et à cause de ton nom tu me conduiras, tu me dirigeras.

4 Tu me feras sortir du filet qu'ils m'ont tendu; Car tu es mon protecteur.

5 Je remets mon esprit entre tes mains; Tu me délivreras, Eternel, Dieu de vérité!

6 Je hais ceux qui s'attachent à de vaines idoles, Et je me confie en l'Eternel.

7 Je serai par ta grâce dans l'allégresse et dans la joie; Car tu vois ma misère, tu sais les angoisses de mon âme,

8 Et tu ne me livreras pas aux mains de l'ennemi, Tu mettras mes pieds au large.

9 Aie pitié de moi, Eternel! car je suis dans la détresse; J'ai le visage, l'âme et le corps usés par le chagrin.

10 Ma vie se consume dans la douleur, Et mes années dans les soupirs; Ma force est épuisée à cause de mon iniquité, Et mes os dépérissent.

11 Tous mes adversaires m'ont rendu un objet d'opprobre, De grand opprobre pour mes voisins, et de terreur pour mes amis; Ceux qui me voient dehors s'enfuient loin de moi.

12 Je suis oublié des coeurs comme un mort, Je suis comme un vase brisé.

13 J'apprends les mauvais propos de plusieurs, L'épouvante qui règne à l'entour, Quand ils se concertent ensemble contre moi: Ils complotent de m'ôter la vie.

14 Mais en toi je me confie, ô Eternel! Je dis: Tu es mon Dieu!

15 Mes destinées sont dans ta main; Délivre-moi de mes ennemis et de mes persécuteurs!

16 Fais luire ta face sur ton serviteur, Sauve-moi par ta grâce!

17 Eternel, que je ne sois pas confondu quand je t'invoque. Que les méchants soient confondus, Qu'ils descendent en silence au séjour des morts!

18 Qu'elles deviennent muettes, les lèvres menteuses, Qui parlent avec audace contre le juste, Avec arrogance et dédain!

19 Oh! combien est grande ta bonté, Que tu tiens en réserve pour ceux qui te craignent, Que tu témoignes à ceux qui cherchent en toi leur refuge, A la vue des fils de l'homme!

20 Tu les protèges sous l'abri de ta face contre ceux qui les persécutent, Tu les protèges dans ta tente contre les langues qui les attaquent.

21 Béni soit l'Eternel! Car il a signalé sa grâce envers moi, Comme si j'avais été dans une ville forte.

22 Je disais dans ma précipitation: Je suis chassé loin de ton regard! Mais tu as entendu la voix de mes supplications, Quand j'ai crié vers toi.

23 Aimez l'Eternel, vous qui avez de la piété! L'Eternel garde les fidèles, Et il punit sévèrement les orgueilleux.

24 Fortifiez-vous et que votre coeur s'affermisse, Vous tous qui espérez en l'Eternel!

1 För sångmästaren; en psalm av David.

2 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet.

3 Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning.

4 Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig.

5 Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn.

6 I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud.

7 Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN.

8 Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden

9 och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats.

10 Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp.

11 Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa.

12 För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig.

13 Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.

14 Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv.

15 Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: »Du är min Gud.»

16 Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare.

17 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd.

18 HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket.

19 Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt.

20 Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig!

21 Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp.

22 Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad!

23 Ty väl sade jag i min ångest: »Jag är bortdriven från dina ögon.» Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig.

24 Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod.

25 Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN.