1 Au chef des chantres. Ne détruis pas. Hymne de David. Lorsqu'il se réfugia dans la caverne, poursuivi par Saül. Aie pitié de moi, ô Dieu, aie pitié de moi! Car en toi mon âme cherche un refuge; Je cherche un refuge à l'ombre de tes ailes, Jusqu'à ce que les calamités soient passées.

2 Je crie au Dieu Très-Haut, Au Dieu qui agit en ma faveur.

3 Il m'enverra du ciel le salut, Tandis que mon persécuteur se répand en outrages; -Pause. Dieu enverra sa bonté et sa fidélité.

4 Mon âme est parmi des lions; Je suis couché au milieu de gens qui vomissent la flamme, Au milieu d'hommes qui ont pour dents la lance et les flèches, Et dont la langue est un glaive tranchant.

5 Elève-toi sur les cieux, ô Dieu! Que ta gloire soit sur toute la terre!

6 Ils avaient tendu un filet sous mes pas: Mon âme se courbait; Ils avaient creusé une fosse devant moi: Ils y sont tombés. -Pause.

7 Mon coeur est affermi, ô Dieu! mon coeur est affermi; Je chanterai, je ferai retentir mes instruments.

8 Réveille-toi, mon âme! réveillez-vous, mon luth et ma harpe! Je réveillerai l'aurore.

9 Je te louerai parmi les peuples, Seigneur! Je te chanterai parmi les nations.

10 Car ta bonté atteint jusqu'aux cieux, Et ta fidélité jusqu'aux nues.

11 Elève-toi sur les cieux, ô Dieu! Que ta gloire soit sur toute la terre!

1 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.

2 Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.

3 Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.

4 Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela. Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.

5 Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.

6 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.

7 De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. Sela.

8 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova.

9 Vakna upp, min ära; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.

10 Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.

11 Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna.

12 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.