1 Au chef des chantres. Sur les lis. De David. Sauve-moi, ô Dieu! Car les eaux menacent ma vie.

2 J'enfonce dans la boue, sans pouvoir me tenir; Je suis tombé dans un gouffre, et les eaux m'inondent.

3 Je m'épuise à crier, mon gosier se dessèche, Mes yeux se consument, tandis que je regarde vers mon Dieu.

4 Ils sont plus nombreux que les cheveux de ma tête, Ceux qui me haïssent sans cause; Ils sont puissants, ceux qui veulent me perdre, Qui sont à tort mes ennemis. Ce que je n'ai pas dérobé, il faut que je le restitue.

5 O Dieu! tu connais ma folie, Et mes fautes ne te sont point cachées.

6 Que ceux qui espèrent en toi ne soient pas confus à cause de moi, Seigneur, Eternel des armées! Que ceux qui te cherchent ne soient pas dans la honte à cause de moi, Dieu d'Israël!

7 Car c'est pour toi que je porte l'opprobre, Que la honte couvre mon visage;

8 Je suis devenu un étranger pour mes frères, Un inconnu pour les fils de ma mère.

9 Car le zèle de ta maison me dévore, Et les outrages de ceux qui t'insultent tombent sur moi.

10 Je verse des larmes et je jeûne, Et c'est ce qui m'attire l'opprobre;

11 Je prends un sac pour vêtement, Et je suis l'objet de leurs sarcasmes.

12 Ceux qui sont assis à la porte parlent de moi, Et les buveurs de liqueurs fortes me mettent en chansons.

13 Mais je t'adresse ma prière, ô Eternel! Que ce soit le temps favorable, ô Dieu, par ta grande bonté! Réponds-moi, en m'assurant ton secours!

14 Retire-moi de la boue, et que je n'enfonce plus! Que je sois délivré de mes ennemis et du gouffre!

15 Que les flots ne m'inondent plus, Que l'abîme ne m'engloutisse pas, Et que la fosse ne se ferme pas sur moi!

16 Exauce-moi, Eternel! car ta bonté est immense. Dans tes grandes compassions, tourne vers moi les regards,

17 Et ne cache pas ta face à ton serviteur! Puisque je suis dans la détresse, hâte-toi de m'exaucer!

18 Approche-toi de mon âme, délivre-la! Sauve-moi, à cause de mes ennemis!

19 Tu connais mon opprobre, ma honte, mon ignominie; Tous mes adversaires sont devant toi.

20 L'opprobre me brise le coeur, et je suis malade; J'attends de la pitié, mais en vain, Des consolateurs, et je n'en trouve aucun.

21 Ils mettent du fiel dans ma nourriture, Et, pour apaiser ma soif, ils m'abreuvent de vinaigre.

22 Que leur table soit pour eux un piège, Et un filet au sein de leur sécurité!

23 Que leurs yeux s'obscurcissent et ne voient plus, Et fais continuellement chanceler leurs reins!

24 Répands sur eux ta colère, Et que ton ardente fureur les atteigne!

25 Que leur demeure soit dévastée, Qu'il n'y ait plus d'habitants dans leurs tentes!

26 Car ils persécutent celui que tu frappes, Ils racontent les souffrances de ceux que tu blesses.

27 Ajoute des iniquités à leurs iniquités, Et qu'ils n'aient point part à ta miséricorde!

28 Qu'ils soient effacés du livre de vie, Et qu'ils ne soient point inscrits avec les justes!

29 Moi, je suis malheureux et souffrant: O Dieu, que ton secours me relève!

30 Je célébrerai le nom de Dieu par des cantiques, Je l'exalterai par des louanges.

31 Cela est agréable à l'Eternel, plus qu'un taureau Avec des cornes et des sabots.

32 Les malheureux le voient et se réjouissent; Vous qui cherchez Dieu, que votre coeur vive!

33 Car l'Eternel écoute les pauvres, Et il ne méprise point ses captifs.

34 Que les cieux et la terre le célèbrent, Les mers et tout ce qui s'y meut!

35 Car Dieu sauvera Sion, et bâtira les villes de Juda; On s'y établira, et l'on en prendra possession;

36 La postérité de ses serviteurs en fera son héritage, Et ceux qui aiment son nom y auront leur demeure.

1 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

2 Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

3 Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

4 Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

5 Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

6 Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

7 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

8 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

9 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

10 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

11 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

12 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

13 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

14 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

15 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

16 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

17 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

18 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

19 Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

20 Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

21 Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

22 De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

23 Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

24 må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

25 Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

26 Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

27 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

28 Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

29 Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

30 Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

31 Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

32 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

33 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

34 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

35 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

36 Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.

37 Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.