1 Cantique d'Asaph. Mon peuple, écoute mes instructions! Prêtez l'oreille aux paroles de ma bouche!

2 J'ouvre la bouche par des sentences, Je publie la sagesse des temps anciens.

3 Ce que nous avons entendu, ce que nous savons, Ce que nos pères nous ont raconté,

4 Nous ne le cacherons point à leurs enfants; Nous dirons à la génération future les louanges de l'Eternel, Et sa puissance, et les prodiges qu'il a opérés.

5 Il a établi un témoignage en Jacob, Il a mis une loi en Israël, Et il a ordonné à nos pères de l'enseigner à leurs enfants,

6 Pour qu'elle fût connue de la génération future, Des enfants qui naîtraient, Et que, devenus grands, ils en parlassent à leurs enfants,

7 Afin qu'ils missent en Dieu leur confiance, Qu'ils n'oubliassent pas les oeuvres de Dieu, Et qu'ils observassent ses commandements,

8 Afin qu'ils ne fussent pas, comme leurs pères, Une race indocile et rebelle, Une race dont le coeur n'était pas ferme, Et dont l'esprit n'était pas fidèle à Dieu.

9 Les fils d'Ephraïm, armés et tirant de l'arc, Tournèrent le dos le jour du combat.

10 Ils ne gardèrent point l'alliance de Dieu, Et ils refusèrent de marcher selon sa loi.

11 Ils mirent en oubli ses oeuvres, Ses merveilles qu'il leur avait fait voir.

12 Devant leurs pères il avait fait des prodiges, Au pays d'Egypte, dans les campagnes de Tsoan.

13 Il fendit la mer et leur ouvrit un passage, Il fit dresser les eaux comme une muraille.

14 Il les conduisit le jour par la nuée, Et toute la nuit par un feu éclatant.

15 Il fendit des rochers dans le désert, Et il donna à boire comme des flots abondants;

16 Du rocher il fit jaillir des sources, Et couler des eaux comme des fleuves.

17 Mais ils continuèrent à pécher contre lui, A se révolter contre le Très-Haut dans le désert.

18 Ils tentèrent Dieu dans leur coeur, En demandant de la nourriture selon leur désir.

19 Ils parlèrent contre Dieu, Ils dirent: Dieu pourrait-il Dresser une table dans le désert?

20 Voici, il a frappé le rocher, et des eaux ont coulé, Et des torrents se sont répandus; Pourra-t-il aussi donner du pain, Ou fournir de la viande à son peuple?

21 L'Eternel entendit, et il fut irrité; Un feu s'alluma contre Jacob, Et la colère s'éleva contre Israël,

22 Parce qu'ils ne crurent pas en Dieu, Parce qu'ils n'eurent pas confiance dans son secours.

23 Il commanda aux nuages d'en haut, Et il ouvrit les portes des cieux;

24 Il fit pleuvoir sur eux la manne pour nourriture, Il leur donna le blé du ciel.

25 Ils mangèrent tous le pain des grands, Il leur envoya de la nourriture à satiété.

26 Il fit souffler dans les cieux le vent d'orient, Et il amena par sa puissance le vent du midi;

27 Il fit pleuvoir sur eux la viande comme de la poussière, Et comme le sable des mers les oiseaux ailés;

28 Il les fit tomber au milieu de leur camp, Tout autour de leurs demeures.

29 Ils mangèrent et se rassasièrent abondamment: Dieu leur donna ce qu'ils avaient désiré.

30 Ils n'avaient pas satisfait leur désir, Ils avaient encore leur nourriture dans la bouche,

31 Lorsque la colère de Dieu s'éleva contre eux; Il frappa de mort les plus vigoureux, Il abattit les jeunes hommes d'Israël.

32 Malgré tout cela, ils continuèrent à pécher, Et ne crurent point à ses prodiges.

33 Il consuma leurs jours par la vanité, Et leurs années par une fin soudaine.

34 Quand il les frappait de mort, ils le cherchaient, Ils revenaient et se tournaient vers Dieu;

35 Ils se souvenaient que Dieu était leur rocher, Que le Dieu Très-Haut était leur libérateur.

36 Mais ils le trompaient de la bouche, Et ils lui mentaient de la langue;

37 Leur coeur n'était pas ferme envers lui, Et ils n'étaient pas fidèles à son alliance.

38 Toutefois, dans sa miséricorde, il pardonne l'iniquité et ne détruit pas; Il retient souvent sa colère et ne se livre pas à toute sa fureur.

39 Il se souvint qu'ils n'étaient que chair, Un souffle qui s'en va et ne revient pas.

40 Que de fois ils se révoltèrent contre lui dans le désert! Que de fois ils l'irritèrent dans la solitude!

41 Ils ne cessèrent de tenter Dieu, Et de provoquer le Saint d'Israël.

42 Ils ne se souvinrent pas de sa puissance, Du jour où il les délivra de l'ennemi,

43 Des miracles qu'il accomplit en Egypte, Et de ses prodiges dans les campagnes de Tsoan.

44 Il changea leurs fleuves en sang, Et ils ne purent en boire les eaux.

45 Il envoya contre eux des mouches venimeuses qui les dévorèrent, Et des grenouilles qui les détruisirent.

46 Il livra leurs récoltes aux sauterelles, Le produit de leur travail aux sauterelles.

47 Il fit périr leurs vignes par la grêle, Et leurs sycomores par la gelée.

48 Il abandonna leur bétail à la grêle, Et leurs troupeaux au feu du ciel.

49 Il lança contre eux son ardente colère, La fureur, la rage et la détresse, Une troupe de messagers de malheur.

50 Il donna libre cours à sa colère, Il ne sauva pas leur âme de la mort, Il livra leur vie à la mortalité;

51 Il frappa tous les premiers-nés en Egypte, Les prémices de la force sous les tentes de Cham.

52 Il fit partir son peuple comme des brebis, Il les conduisit comme un troupeau dans le désert.

53 Il les dirigea sûrement, pour qu'ils fussent sans crainte, Et la mer couvrit leurs ennemis.

54 Il les amena vers sa frontière sainte, Vers cette montagne que sa droite a acquise.

55 Il chassa devant eux les nations, Leur distribua le pays en héritage, Et fit habiter dans leurs tentes les tribus d'Israël.

56 Mais ils tentèrent le Dieu Très-Haut et se révoltèrent contre lui, Et ils n'observèrent point ses ordonnances.

57 Ils s'éloignèrent et furent infidèles, comme leurs pères, Ils tournèrent, comme un arc trompeur.

58 Ils l'irritèrent par leurs hauts lieux, Et ils excitèrent sa jalousie par leurs idoles.

59 Dieu entendit, et il fut irrité; Il repoussa fortement Israël.

60 Il abandonna la demeure de Silo, La tente où il habitait parmi les hommes;

61 Il livra sa gloire à la captivité, Et sa majesté entre les mains de l'ennemi.

62 Il mit son peuple à la merci du glaive, Et il s'indigna contre son héritage.

63 Le feu dévora ses jeunes hommes, Et ses vierges ne furent pas célébrées;

64 Ses sacrificateurs tombèrent par l'épée, Et ses veuves ne pleurèrent pas.

65 Le Seigneur s'éveilla comme celui qui a dormi, Comme un héros qu'a subjugué le vin.

66 Il frappa ses adversaires en fuite, Il les couvrit d'un opprobre éternel.

67 Cependant il rejeta la tente de Joseph, Et il ne choisit point la tribu d'Ephraïm;

68 Il préféra la tribu de Juda, La montagne de Sion qu'il aimait.

69 Et il bâtit son sanctuaire comme les lieux élevés, Comme la terre qu'il a fondée pour toujours.

70 Il choisit David, son serviteur, Et il le tira des bergeries;

71 Il le prit derrière les brebis qui allaitent, Pour lui faire paître Jacob, son peuple, Et Israël, son héritage.

72 Et David les dirigea avec un coeur intègre, Et les conduisit avec des mains intelligentes.

1 En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.

2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.

3 Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,

4 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.

5 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.

6 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.

7 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.

8 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.

9 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.

10 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.

11 De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.

12 Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.

13 Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.

14 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.

15 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.

16 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.

17 Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.

18 De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.

19 Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?

20 Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»

21 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,

22 eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.

23 Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;

24 han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.

25 Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.

26 Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.

27 Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;

28 han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.

29 Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.

30 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,

31 då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.

32 Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.

33 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.

34 När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.

35 De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;

36 och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.

37 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.

38 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.

39 Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.

40 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!

41 Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.

42 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,

43 då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.

44 Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;

45 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.

46 Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;

47 han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;

48 han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.

49 Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.

50 Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.

51 Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.

52 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.

53 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.

54 Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.

55 Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.

56 Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;

57 de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.

58 De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.

59 Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.

60 Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;

61 han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.

62 Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.

63 Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.

64 Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.

65 Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.

66 Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.

67 Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.

68 Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.

69 Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.

70 Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.

71 Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.

72 Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.