1 Au chef des chantres. Sur la guitthith. D'Asaph. Chantez avec allégresse à Dieu, notre force! Poussez des cris de joie vers le Dieu de Jacob!

2 Entonnez des cantiques, faites résonner le tambourin, La harpe mélodieuse et le luth!

3 Sonnez de la trompette à la nouvelle lune, A la pleine lune, au jour de notre fête!

4 Car c'est une loi pour Israël, Une ordonnance du Dieu de Jacob.

5 Il en fit un statut pour Joseph, Quand il marcha contre le pays d'Egypte... J'entends une voix qui m'est inconnue:

6 J'ai déchargé son épaule du fardeau, Et ses mains ont lâché la corbeille.

7 Tu as crié dans la détresse, et je t'ai délivré; Je t'ai répondu dans la retraite du tonnerre; Je t'ai éprouvé près des eaux de Meriba. Pause.

8 Ecoute, mon peuple! et je t'avertirai; Israël, puisses-tu m'écouter!

9 Qu'il n'y ait au milieu de toi point de dieu étranger! Ne te prosterne pas devant des dieux étrangers!

10 Je suis l'Eternel, ton Dieu, qui t'ai fait monter du pays d'Egypte; Ouvre ta bouche, et je la remplirai.

11 Mais mon peuple n'a point écouté ma voix, Israël ne m'a point obéi.

12 Alors je les ai livrés aux penchants de leur coeur, Et ils ont suivi leurs propres conseils.

13 Oh! si mon peuple m'écoutait, Si Israël marchait dans mes voies!

14 En un instant je confondrais leurs ennemis, Je tournerais ma main contre leurs adversaires;

15 Ceux qui haïssent l'Eternel le flatteraient, Et le bonheur d'Israël durerait toujours;

16 Je le nourrirais du meilleur froment, Et je le rassasierais du miel du rocher.

1 För sångmästaren, till Gittít; av Asaf.

2 Höjen glädjerop till Gud, vår starkhet, höjen jubel till Jakobs Gud.

3 Stämmen upp lovsång och låten pukor ljuda, ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.

4 Stöten i basun vid nymånaden, vid fullmånen, på vår högtidsdag.

5 Ty detta är en stadga för Israel, en Jakobs Guds rätt.

6 Det bestämde han till ett vittnesbörd i Josef, när han drog ut mot Egyptens land. Jag hör ett tal som är mig nytt:

7 »Jag lyfte bördan från hans skuldra, hans händer blevo fria ifrån lastkorgen.

8 I nöden ropade du, och jag räddade dig; jag svarade dig, höljd i tordön, jag prövade dig vid Meribas vatten. Sela.

9 Hör, mitt folk, och låt mig varna dig; Israel, o att du ville höra mig!

10 Hos dig skall icke finnas någon annan gud, och du skall ej tillbedja någon främmande gud.

11 Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig upp ur Egyptens land; låt din mun vitt upp, så att jag får uppfylla den.

12 Men mitt folk ville ej höra min röst, och Israel var mig icke till viljes.

13 Då lät jag dem gå i deras hjärtans hårdhet, det fingo vandra efter sina egna rådslag.

14 O att mitt folk ville höra mig, och att Israel ville vandra på mina vägar!

15 Då skulle jag snart kuva deras fiender och vända min hand mot deras ovänner.

16 De som hata HERREN skulle då visa honom underdånighet, och hans folks tid skulle vara evinnerligen.

17 Och han skulle bespisa det med bästa vete; ja, med honung ur klippan skulle jag mätta dig.»