1 DESPUÉS de esto abrió Job su boca, y maldijo su día.

2 Y exclamó Job, y dijo:

3 Perezca el día en que yo nací, Y la noche que se dijo: Varón es concebido.

4 Sea aquel día sombrío, Y Dios no cuide de él desde arriba, Ni claridad sobre él resplandezca.

5 Aféenlo tinieblas y sombra de muerte; Repose sobre él nublado, Que lo haga horrible como caliginoso día.

6 Ocupe la oscuridad aquella noche; No sea contada entre los días del año, Ni venga en él número de los meses.

7 Oh si fuere aquella noche solitaria, Que no viniera canción alguna en ella!

8 Maldíganla los que maldicen al día, Los que se aprestan para levantar su llanto.

9 Oscurézcanse las estrellas de su alba; Espere la luz, y no venga, Ni vea los párpados de la mañana:

10 Por cuanto no cerró las puertas del vientre donde yo estaba, Ni escondió de mis ojos la miseria.

11 ¿Por qué no morí yo desde la matriz, O fuí traspasado en saliendo del vientre?

12 ¿Por qué me previnieron las rodillas? ¿Y para qué las tetas que mamase?

13 Pues que ahora yaciera yo, y reposara; Durmiera, y entonces tuviera reposo,

14 Con los reyes y con los consejeros de la tierra, Que edifican para sí los desiertos;

15 O con los príncipes que poseían el oro, Que henchían sus casas de plata.

16 O ¿por qué no fuí escondido como aborto, Como los pequeñitos que nunca vieron luz?

17 Allí los impíos dejan el perturbar, Y allí descansan los de cansadas fuerzas.

18 Allí asimismo reposan los cautivos; No oyen la voz del exactor.

19 Allí están el chico y el grande; Y el siervo libre de su señor.

20 ¿Por qué se da luz al trabajado, Y vida á los de ánimo en amargura,

21 Que esperan la muerte, y ella no llega, Aunque la buscan más que tesoros;

22 Que se alegran sobremanera, Y se gozan, cuando hallan el sepulcro?

23 ¿Por qué al hombre que no sabe por donde vaya, Y al cual Dios ha encerrado?

24 Pues antes que mi pan viene mi suspiro; Y mis gemidos corren como aguas.

25 Porque el temor que me espantaba me ha venido, Y hame acontecido lo que temía.

26 No he tenido paz, no me aseguré, ni me estuve reposado; Vínome no obstante turbación.

1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

2 Job tog till orda och sade:

3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,

14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,

15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;

18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.