1 YO soy el hombre que ha visto aflicción en la vara de su enojo.

2 Guióme y llevóme en tinieblas, mas no en luz.

3 Ciertamente contra mí volvió y revolvió su mano todo el día.

4 Hizo envejecer mi carne y mi piel; quebrantó mis huesos.

5 Edificó contra mí, y cercóme de tósigo y de trabajo.

6 Asentóme en oscuridades, como los ya muertos de mucho tiempo.

7 Cercóme por todos lados, y no puedo salir; agravó mis grillos.

8 Aun cuando clamé y dí voces, cerro los oídos a mi oración.

9 Cercó mis caminos con piedra tajada, torció mis senderos.

10 Como oso que acecha fué para mí, como león en escondrijos.

11 Torció mis caminos, y depedazóme; tornóme asolado.

12 Su arco entesó, y púsome como blanco a la saeta.

13 Hizo entrar en mis riñones las saetas de su aljaba.

14 Fuí escarnio á todo mi pueblo, canción de ellos todos los días.

15 Hartóme de amarguras, embriagóme de ajenjos.

16 Quebróme los dientes con cascajo, cubrióme de ceniza.

17 Y mi alma se alejó de la paz, olvidéme del bien.

18 Y dije: Pereció mi fortaleza, y mi esperanza de Jehová.

19 Acuérdate de mi aflicción y de mi abatimiento, del ajenjo y de la hiel.

20 Tendrálo aún en memoria mi alma, porque en mí está humillada.

21 Esto reduciré á mi corazón, por lo cual esperaré.

22 Es por la misericordia de Jehová que no somos consumidos, porque nunca decayeron sus misericordias.

23 Nuevas son cada mañana; grande es tu fidelidad.

24 Mi parte es Jehová, dijo mi alma; por tanto en él esperaré.

25 Bueno es Jehová á los que en él esperan, al alma que le buscare.

26 Bueno es esperar callando en la salud de Jehová.

27 Bueno es al hombre, si llevare el yugo desde su mocedad.

28 Sentaráse solo, y callará, porque lo llevó sobre sí.

29 Pondrá su boca en el polvo, por si quizá hay esperanza.

30 Dará la mejilla al que le hiriere; hartaráse de afrenta.

31 Porque el Señor no desechará para siempre:

32 Antes si afligiere, también se compadecerá según la multitud de sus misericordias.

33 Porque no aflige ni congoja de su corazón á los hijos de los hombres.

34 Desmenuzar bajo de sus pies todos los encarcelados de la tierra,

35 Hacer apartar el derecho del hombre ante la presencia del Altísimo,

36 Trastornar al hombre en su causa, el Señor no lo sabe.

37 ¿Quién será aquel que diga, que vino algo que el Señor no mandó?

38 ¿De la boca del Altísimo no saldrá malo y bueno?

39 ¿Por qué murmura el hombre viviente, el hombre en su pecado?

40 Escudriñemos nuestros caminos, y busquemos, y volvámonos a Jehová.

41 Levantemos nuestros corazones con las manos a Dios en los cielos.

42 Nosotros nos hemos rebelado, y fuimos desleales; tú no perdonaste.

43 Desplegaste la ira, y nos perseguiste; mataste, no perdonaste.

44 Te cubriste de nube, porque no pasase la oración nuestra.

45 Raedura y abominación nos tornaste en medio de los pueblos.

46 Todos nuestros enemigos abrieron sobre nosotros su boca.

47 Temor y lazo fué para nosotros, asolamiento y quebrantamiento.

48 Ríos de aguas echan mis ojos, por el quebrantamiento de la hija de mi pueblo.

49 Mis ojos destilan, y no cesan, porque no hay alivio,

50 Hasta que Jehová mire y vea desde los cielos.

51 Mis ojos contristaron mi alma, por todas las hijas de mi ciudad.

52 Mis enemigos me dieron caza como á ave, sin por qué.

53 Ataron mi vida en mazmorra, pusieron piedra sobre mí.

54 Aguas de avenida vinieron sobre mi cabeza; yo dije: Muerto soy.

55 Invoqué tu nombre, oh Jehová, desde la cárcel profunda.

56 Oiste mi voz; no escondas tu oído á mi clamor, para mi respiro

57 Acercástete el día que te invoqué: dijiste: No temas.

58 Abogaste, Señor, la causa de mi alma; redimiste mi vida.

59 Tú has visto, oh Jehová, mi agravio; defiende mi causa.

60 Tú has visto toda su venganza; todos sus pensamientos contra mí.

61 Tú has oído el oprobio de ellos, oh Jehová, todas sus maquinaciones contra mí;

62 Los dichos de los que contra mí se levantaron, y su designio contra mí todo el día.

63 Su sentarse, y su levantarse mira: yo soy su canción.

64 Dales el pago, oh Jehová, según la obra de sus manos.

65 Dales ansia de corazón, tu maldición á ellos.

66 Persíguelos en tu furor, y quebrántalos de debajo de los cielos, oh Jehová.

1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.

2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.

3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.

4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.

5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.

6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.

7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.

8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.

9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.

10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.

11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.

12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.

13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.

14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.

15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.

16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.

17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.

18 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»

19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!

20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.

21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:

22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.

23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.

24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.

25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.

26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.

27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.

28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.

29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.

30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.

31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;

32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.

33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.

34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,

35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,

36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?

37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?

38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?

39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?

40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.

41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.

42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.

43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.

44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.

45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.

46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.

47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.

48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.

49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,

50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.

51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.

52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.

53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.

54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»

55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.

56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.

57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»

58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.

59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.

60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.

61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.

62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.

63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.

64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.

65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.

66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.